Blogga, ett sätt att umgås!

Som mamma vill man alltid lära sina barn det allra bästa.
Att de ska flyga tryggt och säkert när de lämnar mammas lugna vrå.
Nu är det sällan vi behöver "diskutera" grejer här hemma, de är duktiga och trygga båda två.

Så i dag när jag och pappan åkte hem från dagens fotbollsmatch går det en liftare på vägen.
Den väg där vår son en stund efteråt skulle passera.

Inget ont om liftare och det är det som är det "dumma", att jag är så äckligt misstänksam. Målar upp bilder på hur föraren av bilen blir nedslagen, eller ihjälslagen så tar den lilla liftaren bilen för det var just ett transportmedel som han var ute efter...
Jag som är så snäll och trevlig ska ju inte ens ha sådana här hemska tankar!
Fy skäms på mej. Antingen har jag sett för mycket Beck-filmer annars läser jag notiserna i tidningarna för grundligt. Vad vet jag?

-Har du prata med vår son om liftare när han är ute och kör själv?
-Nej, det tror jag inte...
-Men Guuuud! Vår son son är så snääääääll, han stannar säkert och tar upp honom.
-Liftaren kan vara snäll Malin! Men sms:a eller ring sonen om du så gärna vill då.

Så gjorde jag det för jag har en snäll son och precis som sin mamma så vill han hjälpa allt och alla. Utom det där att jag inte vill hjälpa liftare då... Bara sådana jag känner!

Väl hemma kastar jag mig som vanligt över middagsfixet och när jag dukat bordet och det puttrade hemtrevligt i grytorna hör jag ett glatt i ytterdörren:

-HALLÅ MAMMA! Nu är jag hemma. Kom och hälsa på Kristoffer med den stora ryggsäcken. Han står här ute i hallen. Han är så blyg men snäll och vågar inte komma in men han är hungrig han också.

Ni skulle sett hans blick. Han tycker nog att han har en larvig mamma...
Tur att han vet att hon gör allt av ren och skär omtänksamhet.

Nä, om liftaren fick någon skjuts vet vi inte men jag har full koll på att det gick riktigt bra i den där fotbollsmatchen jag såg - med vinterjacka, stickehalsduk och de största vantarna.
Hallelulja det är juni månad.