Blogga, ett sätt att umgås!

Jag är urdålig på en sak!
Att ta det lugnt.

Intalade mig själv att jag verkligen skulle göra det efter stegtävlingen och förra helgens begivenheter.
Det var lite väl intensivt där ett tag, mycket att fixa med här hemma inför konfirmationen, smörgåstårtor skulle fixas, blommor skulle plockas till kyrkans pyntande eftermiddagen innan, vi skulle mitt i det där åka och titta på fina sysslingen som skulle på bal och mitt upp i allt detta kom den lilla söta vovven på bilden med husse och matte på besök och exakt samtidigt var det A-lagsmatch som inte ens jag kunde komma på ett sätt att klona mig så så jag fick nöja mig med sms-uppdateringar om hur det gick för sonen.

Allt gick så fint så, snabbt på med kaffet till de spontana gästerna som struntade blankt i dammsugaren mitt på golvet och dammtrasan som slängdes på byrån.
Pyntblommorna slängdes i en stor hink som fick följa med på det där balminglet och så rullade det på i ett tills klockan nästan var midnatt och då övervägde jag när det var lagom att gå upp...
Eller om det var lönt att gå och lägga sig.

Vaknade iallafall vid fyratiden och bestämde mig för att sova en halvtimma till medans regnet slog mot rutan.
Hm! Ja, gilla läget. Vad säger man? Det är ju lika för alla konfirmander.
Hos oss stod iallafall långbordet dukat inomhus och smörgåstårtorna skulle garneras.

Väckte min fina konfirmand vid halvåtta och sedan gick även denna dag i ett huj. Solen kom som en kär vän och muntrade upp denna dag mellan regnskurarna. Konfirmanderna var fina och allt gick galant efter en övning då högtalarsystemet inte alls var med på noterna...

En fin dag med duktig tjej och glada och nöjda gäster.
En trött mamma som när detta kalas var klart skulle supportra grabben som dagen efter skulle i väg på cykelutflyktövernattning.

Inte konstigt att jag inte lär mig att varva ner.

I kväll har jag dock kommit på att det finns en grej där jag är verkligen duktig på att ta det lugnt!
Till och med jätte duktig.

Efter det att jag hade gått 2.5 km slingan med vovven nu i kväll så kom jag på den geniala idén att återuppta joggingen. Känns iallafall som jag har mycket bättre kondition nu än vad jag brukar ha så här i början av sommaren. Så sagt och gjort, hem och lämna hunden och så i väg en gång till själv på samma bana.
Jag tyckte att jag var stark som en oxe i benen, flög upp för backarna och återhämtade mig snabbt när jag väl var uppe.
Jo, jag kan då konsten till att peppa mig själv när jag vill.

Tiden spelar ingen roll brukar jag säga men som den sanna siffermänniska jag är kastar jag alltid ett öga på klockan innan jag tar första steget och nu när jag kom i mål, då insåg jag att när jag joggar då tar jag det riktigt lugnt! Jätte lugnt. Duktigt Malin. Äntligen en grej där jag förstår mig på det där med att njuta av tillvaron. ;)

Det luktade på sina ställen jätte gott av nyslaget hö och på andra ställen av ängens alla blommor...
Undrar jag vad en normal 39-åring "ska" ha för tid på 2,5 km?
För att jämföra sig med familjens träningsfreak det är ju ändå inte rimligt.