Lite knäckt
31 Oktober 2013 - 23:05
Ibland kan man verkligen känna sig lite knäckt.
Den här veckan har jag haft den känslan.
Jag får känslan av att tekniken lekt "bus eller godis" med mig hela veckan.
Det ligger väl i tiden?
Hela förra veckan strulade min e-legitimation på jobbdatorn.
Vår supportavdelning påstod att en ny version var på gång och den skulle släppas i mitten/slutet av förra veckan. "Vi kan inte hjälpa dig mer innan dess."
Jag är alldeles för snäll och beskedlig så jag nöjde mig med svaret.
Men när det i måndags fungerade hos alla andra utom mig deklarerade jag surt att jag minsann sitter kvar här tills det fungerar!
Jag satt där från 8-11:30.
Tänk vilken tur att jag har headset och inte behövde hålla i en telefonlur.
Det var tre karlar inkopplade i fallet.
Till att sluta av med var hela datorn rensad och det ställer också till trubbel.
Men jag kunde glädja mig åt fungerande e-legitimation.
På hemmaplan är ju datorn också rensad.
Jag är av gammal natur som gillar när allt är som vanligt.
Nu var inget som vanligt. Ingenstans.
Hur i hela friden kunde jag komma på den geniala idén att i denna "veva" uppdatera min lilla telefon?
Jag borde ha förstått hur det skulle sluta...
Jag borde inse att jag inte är teknisk.
Efter lång uppdateringstid så skulle jag ange min pin-kod.
Hux flux trodde uppenbarligen telefonen att jag ville byta kod. Konstigt.
Jag kunde inte förstå det på annat vis.
Jag vill ju ha det som vanligt. Att ingen kan förstå!!!
Men okej, jag får väl ta en ny då.
"Upprepa din nya kod"
När jag blir så där irriterad är det som om både minnet och hörseln försvinner.
-Vad tusan slog jag nu då? Tror jag chansade tre-fyra gånger.
Så skulle PUK-koden in.
Springa i väg till mappen med viktiga papper.
-Ogiltig kod. SIM-kortet låst.
Det är här någonstans jag känner... Ja, ni förstår.
Jag ångrade mig djupt för att jag gav mig på det här just denna dag.
Men nu hade jag ju redan "skitit i det blå skåpet".
JAG ORKAR INTE MERA!
På mitt papper med PUK-kod stod det iallafall ett support-telefonnummer med dygnet runt jour.
Det var bra!
En liten kö bara.
Skönt att veta att jag inte är ensam. ;) (För inte är väl supportfolket på fikarast efter klockan 21?)
-Vi får inte lämna ut PUK-koder per telefon.
-Men vem har ändrat den då????? Utan att tala om det för mig!
Karl´n i andra ändan var väldigt lugn och fridfull trots att jag inte var det.
Det är bra.
Han påtalade att om jag hade min inloggning kunde jag hämta den på internet.
Genialt! Inloggningen kan jag.
En helt annan PUK-kod än den jag trodde var min.
Att de ändrar utan att jag vet om det!!!
Det blev frid och fröjd iallafall, bara till att komma ihåg den nya PIN-koden.
Om jag inte tar en endaste liten ny uppdatering kan jag säkert leva i "lugn och fred" i flera år framöver?
Så när jag dagen därpå skulle anteckna nya PIN-koden och PUK-koden i min "Viktiga papper pärm" på jobbet (det är jobbtelefonen alltså) så upptäcker jag att DÄR står ju den där PUK-koden som jag hade "fått" kvällen innan.
Himmel och pannkaka. Inte konstigt att det inte fungerade då jag envisades med att slå in siffrorna för den GAMLA telefonen. Att jag hade gamla papper på lager hade jag inte en endaste tanke på.
Så irriterande det är när man själv är "boven" i dramat. ;)
Men vad säger man?
Själv är bäste dräng?
Slutet gott, allting gott.
Bortbjuden
28 Oktober 2013 - 20:11
Tills i lördags kväll hade jag fått en inbjudan via mobilen.
Jag skulle vara uppklädd.
Jag skulle ha med present.
Så skulle det blir trerättersmiddag.
Såklart jag blev glad för en sådan inbjudan! =)
Jag skulle ha med present.
Så skulle det blir trerättersmiddag.
Såklart jag blev glad för en sådan inbjudan! =)
Två andra tjejer hade fått samma sms och alla hade gjort allt enlig instruktionerna. ;)
Det var min dotter som stod för fiolerna.
Jag måste bara säga att hon har dolt sina kock-kunskaper väl under snart 18 år!
De andra två gästerna undrade hur långt innan J A G hade kommit men jag lovar, hon hade fixat allt själv.
Vi fick krustader med jätte god fyllning till förrätt, följt av augberginelasange och så avslutades det hela med passionsfruktscheescake.
Vi fick krustader med jätte god fyllning till förrätt, följt av augberginelasange och så avslutades det hela med passionsfruktscheescake.
Vi kunde bara säga som Mat-Tina:
Jätte gott!
Det "störnigsmoment" jag har just nu är att datorn "inte mådde bra" och fick en ominstallation.
Med denna försvann ju alla program.
Vart i hela friden laddade jag ner det där bildbehandlingsprogrammet jag begrep mig på?
Jätte gott!
Det "störnigsmoment" jag har just nu är att datorn "inte mådde bra" och fick en ominstallation.
Med denna försvann ju alla program.
Vart i hela friden laddade jag ner det där bildbehandlingsprogrammet jag begrep mig på?
TIPSA MIG GÄRNA!!!!
Marita, du glömde en grej
27 Oktober 2013 - 22:11
I morgon startar höstlovet för en i familjen. Hon brukar ju passa på att åka söderut när det vankas lov, så även idag.
När jag hade vinkat av henne vid tåget hoppade jag in på Pressbyrån för att få något i magen. Fumlade med guldpeng, femmor och enkronor tills jag fått ihop 22 kronor till en keso med nötter.
Då lyfter kioskkillen upp ett bankkort ur kortläsaren och konstaterar att kunden före mej glömde kortet!
-Jag kan springa efter henne! säger jag som den självklaraste sak i världen.
Han såg lite förvånad ut när jag övergav min betalade keso, ryckte åt mig kortet som en tjuv o sprang mot dörren.
Varför envisas jag med att engagera mig i allt?
-Hallå! Du glömde kortet!
Damen med lite rosa på ryggsäcken sa inte ett knyst, tittade bara på mig som om jag inte var klok.
Aj då. Jag hade pysslat för mycket med de egna mynten än att kolla på vem som stod före mej. Då kom jag på det geniala att läsa namnet på kortet.
MARITAAAAAAA!
Det var ingen som reagerade då heller så jag fick traska in i kiosken igen utan utfört uppdrag.
-Tack snälla du! säger killen på andra sidan disken.
-Men det gick ju inte så bra...
-Men du försökte!
Ränderna går inte ur
26 Oktober 2013 - 14:43
Vet att en del frågade mig för länge sedan hur jag kunde O R K A gå upp tidigt varje morgon för att gå ut och gå.
Om det verkligen inte räckte med att släppa ut hunden på gräsmattan för en "morgonkissning".
Om jag skulle fortsätta med att gå ut och gå "sedan"...
"Sedan" hade jag aldrig tänkt på.
Bättre att vara där man är. Men om jag nu skulle "blicka framåt" så gissade jag på att jag valde att sova framför att promenera vid femhugget på morgonkulan.
Dock var svaret nej på att det inte var så märkligt att gå upp tidigt för att gå ut och gå med hunden.
-Jag tittar bara efter vad jag ska ha för kläder. Regnkläder? Stövlar? Pannlampa?
Självklart är det bra mycket härligare att gå ut en ljus vårmorgon när solen går upp än en bäcksvart höstmorgon då regnet piskar i ansiktet och det känns som det lika gärna kunna vara natt.
Men jag har aldrig tvekat på om vi skulle "dra in" på morgonpromenaden eller ej.
Dessutom har jag alltid propsat på att jag piggnar till så bra av att komma ut!
Att det är hälsosamt för mig som sitter stilla hela arbetsdagen att röra på mig behöver jag väl inte tillägga?
Nu har det gått tre veckor av "sedan".
Jag sover som en stock på natten nu när jag inte har "palliativ vård".
När jag får sova i ett sträck så har jag uppenbarligen inte så stort sömnbehov utan jag vaknar typ halv fem!
Nu får jag ju verkligen göra som jag vill så då gör jag som jag vill. =)
Ofta tar jag mig en promenad!
Det blir inte alltid som man tror...
Nu har vi ljus här i vårt hus
24 Oktober 2013 - 20:01
Min granne är så fascinerad över hur mycket jag handlar.
Varje dag!
Att vi är så glupska här hemma så att jag alltid har något att handla. Det ni!
Min "taktik" är att handla så mycket jag orkar bära. ;)
Då behöver jag aldrig storhandla.
En del förespråkar ju storhandling men då krävs det att handla efter jobbet åtminstone den årstid som inte kylvarorna kan förvaras i bilen...
Jag tycker att jag kommer hem tillräckligt sent ändå...
Handlar jag typ "två förpackningar mjölk jämt", då får de plats i kylskåpet på jobbet och jag kan åka hem direkt då jag slutar och landa på hemmaplan tidigast 17:30.
Jag är så smart trallallalla!
I dag handlade jag bara bröd och chips! Intresseklubben noterar febrilt förstår jag. ;)
Därmed slank jag in i stadens loppis som är öppen just på torsdagar.
Jag brukar aldrig hinna det för jag brukar alltid handla som mest på torsdagar...
Inte för att det gör något, jag har "loppis-grejer" så det räcker men ibland är det en avkoppling att titta på skådespeleriet då folk beter sig som... Som? Ja, som om alla saker i världen höll på att ta slut.
Själv blev jag på riktigt shoppinghumör då jag såg en fin ljuskrona för ynka 45:-
Vilket fynd till mig som hade en tom krok över matbordet.
Gott ska det blir
23 Oktober 2013 - 22:54
Här pysslar farmor med att plocka fram den traditionella julfrukosten.
Det är riktigt gott och vällagat kan jag lova!
Det är alltid extra gott att få sätta sig och äta utan att ha behövt göra maten själv.
Lyxigt! (Jodå, vi försöker allt att få hjälpa till men det har varit motarbetat. Kommer ni ihåg att farmor i fjol jul till och med gömde diskbänksproppen för att jag INTE skulle diska efteråt. Prata om illmarig!)
Något som jag inte hade tänkt så mycket på var att vi aldrig hade tagit med barnen på julbord.
Ett sådant som det annonseras friskt om så här års.
Så i fjol gjorde vi slag i saken och det var mysigt och gott naturligtvis.
I år har vi planerat repris så i kväll har jag surfat runt för att hitta det optimala.
God mat i mysig miljö på rätt dag.
Ni läste rätt. Jag skrev INGET OM PRISET. ;) Kors i krösamoset!
Rätt dag innebär naturligtvis att det inte kolliderar med något annat projekt, fest eller fotbollmatch på tv.
Livet är ett pussel!
Men jag tror att jag är nära en lösning nu.
Det ena ger det andra
22 Oktober 2013 - 22:24
Att det ena leder till det andra det är ju allmänt känt.
Att det sällan blir som man tänkt är ju också ganska vanligt.
Men nog höjde nog en och annan på ögonbrynet när det kom upp en BYGGSTÄLLNING utanpå huset när det var badrumsrenovering i huset.
Tydligen var det något "tjosan" med skorstenen/ventilationen också...
Så vips blev det en ny skorsten också.
Tjusig eller hur? ;)
Precis en sådan som jag alltid önskat mig.
Jag har faktiskt aldrig tänkt så mycket på just skorstenar förut men den sista tiden har jag kollat in husens skorstenar något enormt. ;) Man tycks alltid bli lite "yrkesskadad".
Fast det här nyvunna intresset verkar redan ha gått över...
På tal om skorstenar har jag ett minne kring det från skolan.
Om jag minns rätt gick jag i ettan och redan då avskydde jag att "inte ha full koll"/att inte förstå/att inte veta.
Uppgiften var en rebus.
På en bild var det ett par skor och på den andra en sten.
-Vad blir det säger fröken vänligt när hon ser att jag hade problem med att lösa uppgiften.
-SKOR STEN. Nä, jag kan inte...
Skooooorsten. Nä, jag hörde inte ordet hur jag än försökte.
Mera ätbart
21 Oktober 2013 - 22:47
Min son flinar titt som tätt och skrockar något i stil med:
"Kvinnor över 40!!!"
Det brukar oftast höra när jag får ett "träningsryck" typ klockan 21 en kväll.
Då jag gör plankan en minut eller något i den stilen. ;)
Jag brukar vitt och brett berätta att "Nu är jag i gång ska du se!"
För att nästa kväll göra EN armhävning som inte ens är rätt gjord...
För att inte tala om en "fusk-sit-up".
Jag är på något vis i världen en obotlig träningsoptimist.
Jag är bombsäker på att någon gång ska den där rätta inspirationen komma.
Det är därför jag har ett par kjolar hängandes i garderoben som jag ska ha "då". "Sedan!" :)
Jag köpte dem på en loppis bara för att de var så fina och billiga. Ungefär 10 kronor styck så det är inte någon större förlust i alla fall.
Förresten KAN jag ha dem. Om jag håller in magen när jag drar upp dragkedjan och sedan står alldeles stilla.
Nu var det ju inte träning eller för små kjolar jag skulle berätta om utan att jag föll för en påse "gör-det-själv-musli". Det skulle dofta så ljuvligt när man körde den en halvtimma i ugnen.
Nog spred sig kaneldoften. Mmmm!
Nog var den god. Men inte så god så att den var värd ett så högt pris...
Sonen han stod i alla fall där och skrockade för han var bombsäker på att jag var extra nöjd med att äta "kakdeg" när det dessutom stod ekologisk på påsen.
Om du har någon favoritmusli får du jätte gärna tipsa mig.
Jag kör olika påsar varje gång och letar fortfarande efter en "superfavorit".
Snart är det jul igen
20 Oktober 2013 - 21:30
Så här års brukar jag alltid få julkänslor!
Den här hösten har ju varit tämligen sommarlik så därför hann det i år gå till den andra halvan av oktober månad innan jag började tänka på SAFFRAN, PEPPARKAKOR och CLEMENTINER!
Har dock då och då sprungit förbi den nya smaken av ostkaka i affärens kyldisk och sakta men säkert blivit hiskeligt nyfiken på om den var god.
I förra veckan kunde jag inte hålla mig längre så nu är den uppäten.
Ostkaka med saffranssmak.
Herrn i huset vägrade prova.
Ostkaka ska smaka ostkaka.
Saffransbröd ska smaka saffransbröd.
Ett enkelt resonemang.
Jag är lite lättsammare till min natur och tycker att det ena aldrig behöver utesluta det andra. ;)
Om jag hade suttit i smakjury hade jag dock inte gett toppbetyg.
Helt okej smak för dig som gillar saffran men den är inte så "wow" att jag längtar efter en portion.
Om jag ska välja OSTKAKA så får jag ändå hålla med Herrn i huset...
Men det var i alla fall roligt att testa och blir jag bjuden kommer jag definitivt att säga: Ja tack, jag tar gärna en bit. Men jag kommer inte att köpa den själv igen.
I går fylldes huset av saffransdoft - på riktigt!
Jag och min dotter bakade saffransbröd till fikat.
Himmel och pannkaka vad vi är bra på det.
Jag tar gärna en, två eller tre bullar till! ;)
Bullar med saffran, fyllda med mandelmassa och smör så toppat med riktigt med strösocker.
Det är grejer det!
Nej, vi kör ingen 5:2-diet!
Bjudmiddag
19 Oktober 2013 - 20:38
Ofta har den äldre generationen sina "paradrätter".
Säkra kort som de "alltid" bjuder på.
Säkra kort som de "alltid" bjuder på.
Min pappa har "Stinas kyckling".
Inget ont om sådan middag men man kan ju variera sig l i t e.
Han är nämligen jätte duktig på att laga mat.
Men sedan mamma dog har vi fått Stinas kyckling!
När barnen var små och morfar bjöd in till middag så vet jag att de kunde säga:
När barnen var små och morfar bjöd in till middag så vet jag att de kunde säga:
-Å, då får vi morfars kyckling. Det är så god sås.
Som den naturligaste sak i världen. Inget att orda om liksom.
Eftersom han bor ett hundratal meter från en pizzeria så har vi påtalat att det är jätte lätt att fixa kalas då alla kan välja vad de själva vill. ;)
Som en liten vink så där.
Ingen reaktion...
Så döm om min förvåning då han frågade om vi ville komma och äta pizza i dag!
Först trodde jag att det var typ "värm - i -mircron - pizza" han tänkte på.
Var på vippen att kolla i reklambladen om det var extrapris den här veckan. ;)
När vi kom hade han dukat i "finrummet" men barnbarnet, hon hade ju förväntat sig att äta PÅ pizzerian.
Så fick det bli.
Summa summarum kan vi alla säga som Mat-Tina:
-JÄTTE GOTT! =)
Lite minisemester
18 Oktober 2013 - 15:18
Jag har blivit superbra på att flexa numera.
Pang, bom så där bara.
Duktigt Malin.
Jag är ofta rapp när jag väl bestämmer mig. Då kan jag lära mig nya saker hur lätt som helst.
"Jag flexar" lämnade jag in en lapp om i receptionen och ställde om jobbtelefonen.
Kollegan i receptionen log och sa "Det gör du rätt i". Trevligt!
Tänk vilken förmån att ha ett jobb där det faktiskt går att jobba som man vill när andan faller på.
Naturligtvis hänger det ihop med att jag som anställd är så innerligt ansvarsfull och har en massa tid att "flexa ut"! Men ändå!
En kollega märkte DIREKT att jag till att börja med kom lite senare än vanligt och sedan försvann.
Han sa det dock med glimten i ögonen men jag låtsades "sura" och påpekade:
-Men när jag sitter här klockan sju, då är det ensamt och ingen som säger något!!!!!!
Det kändes i alla fall jätte lyxigt att ha lite minisemester med min moster.
Vi hade väl inte supertur med vädret men ni vet hur det är, med rätt sällskap och lite gott i magen då är det alltid trevligt och tiden går alltid för fort.
Vi måste se till att göra om detta!
En dag så ligger man där
15 Oktober 2013 - 20:38
Tänk så många som sett fram emot gårdagen på våra breddgrader.
Den första älgjaktsdagen.
För många är den dagen helig.
Här i vår by drog de ut på sina pass vid halvsjutiden på morgonkulan för att verkligen vara redo.
Sedan säger ryktet att de skulle samlas igen vid halv nio tiden.
Då var det en av jägarna som inte kom.
Olustigt! Speciellt som han var "ordningsmannen" själv. 64 år.
När de kom till hans pass satt han där, alldeles död.
Tänk så fort livet kan ändras.
När man bor på ett så här litet ställe berörs man naturligtvis och tankarna går till hans fru som får ett dödsbud så helt oväntat. Hela hennes liv ändrades på mindre än en sekund.
Nog hejdar sig tiden en stund...
Bilden har naturligtvis inget med jägaren att göra. Men de två kanske ses just nu.
Fast jägaren var inte speciellt förtjust i hundar. Tror han var livrädd för dem men det ville han aldrig erkänna.
Men duktig på att bygga staket var han. Och min hund var duktig på att vila vid staket.
Hoppas de har staket i himlen. Hade de det inte förut så är jag säker på att de kan få det fixat nu...
Min lilla unge
13 Oktober 2013 - 14:14
Om fem månader är det på pricken den första dagen jag inte har en endaste liten kotte att ta fullt ansvar för.
Helt och fullt. "På riktigt".
Självklart kommer mina barn att vara MINA BARN så länge jag lever!
Men om fem månader är mitt minsta barn myndigt.
Det är stort.
På sistone har det kommit fler och fler tecken på att hon ÄR stor.
Dels att hon klarar sig själv så bra förstås, men det anade jag ju att hon skulle fixa.
Jag tänkte mera på några grejer nu den sista tiden.
Härom veckan mms:ade jag en bild på en röd täckkappa sedan 50-talet som farmor hade hängandes uppe på vinden. Jag frågade om jag kunde ha den på mig bland folk. ;)
Den ser nästan ut som de kapporna som finns ute i handeln nu. Fin, varm och go.
Farmor hon köper alltid fin kvalité hon.
Så passade den mig som hand i handske.
Jag "visste" ju vad hon skulle svara! Jag har ju varit med förr.
Men döm om min förvåning:
-Det går bra!
Oj. Hon skrev nog fel. Jag hade ju ändå tänkt ha kappan här på hemmaplan när jag och min vovve var ute och gick. Vad hon än sa. Men ändå lite "kul" att det var okej. ;)
Så i går när jag hade besök här och vi gick förbi trädet där jag ALLTID har tagit en höstbild på min hund bad jag henne ta en bild på MIG istället.
Anade ju att hon skulle säga "trams och larva dig inte" men icke.
Dock är det inte fotografens fel att jag inte kunde hoppa så där som jag hade tänkt mig men lite, lite fastnade jag ju. ;)
Sedan fortsatte jag att hoppa runt där i de vackra löven för om man lever på hoppet har man det kul och bra!
Inte ens då fick jag några "tillsägelser" så då var jag bara tvungen att berätta för henne att det kändes som om perioden med "pinsamma mamman" var över.
-Äh, vi är ju bara på landet.
????
Tur med vädret
12 Oktober 2013 - 19:57
När min son skulle börja spela fotboll hade jag noll koll på allt som hade med fotboll att göra.
Visste inte hur jag skulle hjälpa honom att sätta på benskydden och det där med offiside var lika med grekiska för mig. Fast det kör de ju inte med i början så det var senare den lärdomen kom...
Minns så tydligt den där gången sonen och hans lagkompisar hade matchställ på sig för allra första gången.
Så stora de kände sig och så stolta de var.
Så stora de kände sig och så stolta de var.
Nu var matcherna PÅ RIKTIGT minsann.
Det är 15 år sedan nu...
Många matcher har passerats, hur många timmar vi tillbringat vid fotbollsplanen kan jag inte räkna ut.
Inte heller hur många mil vi skjutsat.
"Morsan hon gör det för hon tycker det är kul" sa han en gång då en kompis frågade varför jag alltid var med.
Så många förluster, ibland en och annan vinst.
De har det kämpigt lagen från landsbygden då de möter stadslag som har så mycket folk att de kan byta ut hela laget hux flux så in kommer nya friska krafter att kämpa mot de som redan sprungit en halvtimma.
Intresset har dock varit så starkt hos min egen målvakt.
Viljan att rädda varje boll. Glädjen över att vakta mellan stolparna har alltid varit där.
Som mamma tyckte jag det var lite "läskigt" när min "lille pojke" som då fortfarande var liten skulle upp på seniornivå. Att få stenhårda skott på sig. Usch! Men tydligen var det vara ännu roligare, ännu bättre.
Då ledaren ropade: "Kom igen GUBBAR!" tyckte jag det kändes märkligt...
Men jag vande mig vid det också.
Varje vår/sommar/höst har hela almanackan varit fullklottrad med tränings- och matchtider.
Jag har varit en hängiven supporter och sett alla matcher, i ur och skur i med- och motgång.
I år efter år har vi sett till att "maten stått färdig" de dagar det har behövts, bilen har varit framkörd och så vidare.
I dag har dock en fotbollssaga tagit slut men det är det bara "den innersta kretsen" som vet...
Vi hade i alla fall tur med vädret! =)
Värmande
10 Oktober 2013 - 22:28
I dag kom det ett stort brev från Anna som innehöll ett fint ljus.
Det sprider ljus och värme och jag har lovat att minnas alla ljusa stunder med min hund när jag tänder det.
Omtanke som värmer så gott! Tack så jätte mycket!
Passar också på att tacka för alla hälsningar jag har fått här i bloggen och för att ni har lyssnat på mig.
Att få "lätta på trycket" är så hälsosamt. Tack, tack, tack!
Allt jobbigt blir faktiskt lättare att bära när man får dela med sig av det.
Här i byn har det också kramats och lyssnats och kommit med minnen från min goda vän.
Det värmer det också.
Farmor frågade i måndags kväll om "de tyckte synd om dig på jobbet i dag".
Men vet ni vad? Jag sa inte ett knyst.
Där hade ju ingen träffat honom, ingen hade inga egna minnen och det är inte så många som har egna fyrbenta vänner och FÖRSTÅR hur det är och hur tomt det blir. På riktigt!
Hade dock en kund som muttrade om att han hade sökt mig i fredags och att jag faktiskt inte borde vara ledig när han hade viktiga ärenden. Då föll det sig liksom naturligt...
-Jag tror inte att du skulle vilja göra det jag gjorde i fredags!
Så berättade jag och han blev lite tårögd.
Kanske lärde han sig att man inte ska vara så hiskeligt snabb med att döma vad andra sysslar med de dagar de faktiskt ÄR lediga!
-Säg inte mer, jag "tål" inte sådant där hemskt blev hans slutliga kommentar.
Min 64-åriga kollega "råkade" nog höra det där samtalet för han kom in till mig i går.
Han är inte så "talför" (och är ingen som kommer och "kallpratar" i vardagslag) men han har haft egna hundar och vi har då och då diskuterat om just hundar och han visste att "tiden höll på att rinna ut" här hos min vän.
Så det var "gulligt" att "våga" komma och visa att man bryr sig om.
Då kunde jag prata och berätta.
Summa summarum är jag glad att det i morgon inte är förra fredagen!
