Blogga, ett sätt att umgås!

Det är så roligt när barnens kusiner och kusinbarn är här men i går då jag efter en tämligen ansträngande vecka hade lagt mig klockan fem på morgonen så kändes det "sådär" då de mitt på dagen förväntade sig att få äta upp det som fanns kvar efter studentkalaset.

Jag bjuder SÅ gärna, igen och igen. Det är inte det men just den där dagen hade jag varit mol allena. Hela dagen. Istället blev hela köket fullt med folk och hund som sprang på varandra och skulle ha kaffe, varm oboy, kall oboy och marängswiss ovanpå alltihop. Nya menyer piggar upp.

Så var köket i en enda röra igen. Alla reser sig och går. DÅ får jag minsann vara ensam. Med all disk.

På kvällen fanns det fortfarande kvar av den välsignade studenttårtan och några som hade fått nys på det dök upp på lite kvällskaffe...

Men nu, nu är det lugnt och skönt här och jag vågar säga att det är hiskeligt skönt.
Jag njuter.

Jag har dessutom fått orken tillbaka, tack vare dagens fotbollsmatch.
Fotboll, då känns det som vanligt igen!

När det var två mål i baken efter 20 minuter kändes det skönt att det var lång tid kvar kan jag lova. De har gjort som Thorsten Flink så många gånger och de gjorde det igen. Reser sig alltså! Jag blir så glad och stolt över grabbarna.
Att aldrig ge sig, att alltid komma igen är strongt och på det viset når man sina mål.

Efter 90 minuter visade resultattavlan 5-2 och vips kände jag mig i fin form igen.

Hurra, hurra!

I morgon är det dessutom sommartid, jag slutar "redan" klockan 16. Varje dag till och med siste september.
Hurra igen!

Aldrig smakar en smörgåstårta så gott som när huvudpersoner är glada, gästerna har gått hem nöjda och disken är diskad.

Mumsade i mig en sådan bit alldeles nyss. Efter en "kaosvecka" så smakade det extra bra.
Jag hade "förvarnats" om att det är dålig planering att ha en som slutar nian och en som tar studenten på en och samma dag men DENNA DAG har varit helt toppen och varit jätte trevlig men dagarna innan... Dem vill jag inte ha tillbaka.

De har varit kaotiska för mamman. Det går inte att vara vaken dygnet runt har jag fått lärdom av.
För nog är man trött när man står där efter tillverkning av tre smörgåstårtor och ska baka den där tårtan som jag har "övat" på och GLÖMMER MJÖL.
Mjöl är en hiskeligt viktig ingrediens i just de flesta tårtor.

Nu ska jag vila mig en stund innan min taxikund ringer och vill bli hämtad från denna studentnatt.

Sedan ska jag sova gott natt efter natt, jag ska äta ordentligt och sunt och jag ska motionera och må bra igen.

Den ljusnande framtid är vår. HURRA!

Den här helgen har gått i "skolavslutningsfixarlinjen".

Fredagens uppdrag var att skjutsa till "nagelfixning" och så passade vi på att springa en stund i stadens affärer för att titta efter och prova fina klänningar. Hon som slutar nian har redan en fin hängandes i garderoben men man måste ju bara se över sortimentet så att det inte finns någon finare. ;)

Själv skulle jag verkligen vilja ha en ny, provade hundrafemtiostycken - okej, kanske inte SÅ många men minst femton då, en nolla mer eller mindre - men tyvärr, något inköp blev det inte. Putade det inte ut där fram så putade det ut där bak och putade det inte ut någonstans då var klädtrasan antingen för kort eller alldeles för stor prislapp... Så jag bestämde mig för att det är väl för tusan inte MEJ någon tittar på. Det är ju de som slutar skolan och DE är FINA kan jag lova. Jag bara ler så blir jag vacker som en dag. Hohohoho!

Som fixarmamma har man mycket att stå i dessa dagar. I går stod puts av alla fönster på programmet så nu har jag bett alla flugor att skita någon annanstans än på mina fönster tills nästa lördag. För på fredag vill jag faktiskt ha det fint här.

I studentmammapaketet ingår det att vara vaken en massa mitt i natten så även i fredags. Då fick jag lära mig något igen. Att JAG skulle vara jagad av POLISEN är så långt ifrån vad någon kan tro men nu blev det så.
I vår lilla by. Oj, oj, oj!

-Mamma, de menar att du ska stanna när de kör med blåljus!

Vilken TUR att han som tog körkort i vintras kan alla regler. Nu vet jag det till nästa gång.
Jag trodde att polisbilen ville köra om bara...
Polisen såg lite fundersam ut när jag vevade ner rutan. Han stod där med alkotestaren i högsta hugg.
Sådana har jag iallafall inte den minsta skräck för, jag kan blåsa när som helst. Jag lovar!
Men på något vis i världen måste jag ha sett full ut för han kaxade lite på något vis: Blås mer, blås mer, blås mer.

Han som satt brevid ville verkligen blåsa "för att kolla promillen" men se det fick han inte för varje test som blev för hög ledde till "utredning" och böter och SÅ roligt ska vi då rakt inte ha.

I vår gamla trotjänare till bil lyser det en lampa ilsket orange när spolarvätskan håller på att ta slut.
I lugn och ro hinner man då införskaffa ny vilket är perfekt.

I vår nya bil finns det ingen sådan varningsfunktion så pang, bom så väser det bara lite när smutsen på vindrutan ska bort. Iallafall när man kör som jag. Inte bryr sig ett dugg om underhåll mer än att jag lämnar över nyckeln till servicekillen på verkstaden när det är dags för det. Hämtar, betalar och ser glad ut när jag glömt bort vad kalaset kostat.

I går väste det så där när jag körde hem från jobbet. Så dumt då.
Varje gång detta fenomen har inträffat har jag utan att passera gå åkt till någon litet ställe som säljer bland annat spolarvätska och så har jag lite glatt sagt till karl´n bakom disken:
-Jag vill betala denna och så att du häller i den!
Det har gått galant varje gång. I flera år.

Så i dag. Då var det en tjej bakom disken. En tjej som gick i en parallellklass till mig.
Hon såg ut att tro att jag kunde det där med att slänga upp motorhuven själv. Jag hade inte hjärta att förstöra hennes illusion så jag sa inget om den där påfyllningen...

Vad blev summan av kardemumman av det?
Att jag bara kan be karlar om hjälp? Är det bakvänd feminism? Inte vet jag och jag bryr mig inte heller, istället engagerade jag mig med instruktionsboken i ena handen och spolarvätskan i den andra och nu sitter jag här och ler likt en treåring som har en fin fras på lut i alla situationer:

-KAN SJÄLV!

Så tack lilla Mia för att det var DU som stod där i kassan i dag. Nu lärde jag mig något!
Det är aldrig försent för nya lärdomar.

...säga aldrig har jag hört.
Nu undrar jag om man dessutom aldrig ska säga något som man inte vill att det ska bli ändring på?

I dag på fikarasten pratades det om middagsvanor på hemmaplan. Eller vanor och vanor, hur alla hjälptes åt.
Jag berömde den egna familjen till 100%.
Hos oss fungerar det så braaaaaa, barnen är så duuuuuuktiga!
En del nästan storknade när jag breder på att "hos mig är står middagen på bordet när jag kommer hem från jobbet!".
Sa ju ingenting om att det kräver en viss förberedelse av mig själv innan...

Så i dag jobbade jag över och kom hem flera timmar senare än vanligt.

Jag klev in till något i stil med Jerusalems förstörelse.

Jag skulle aldrig ha sagt det där om braaaaa och duuuuuktig. Förstod jag då.
Attans, attans, attans!

När jag "analyserat" färdigt så kom jag fram till att de inte har fattat galoppen riktigt.
De kan alla procedurer med dukning, matfixande, grönsaksfix och sådant.
Sedan reser de sig och går.
När de återvänder är allt skinande rent.
Såklart!
När mamma är hemma...

Om jag vänder på steken så hade min dotter kommit ihåg en sak. En jätte viktig.
Att ge den finaste hunden mat.
Ja, jag får vara glad för det!

Det pratas då och då om när det är "rätt ålder" att få barn i.
Jag tror inte att det finns någon rätt eller fel i och för sig så länge barnet är välkommet och väl mottaget men en "grej" i det hela är att hur i hela friden orkar de som väljer (?) att få sina barn sent i livet. Hur de orkar med sina stora barn menar jag. Jag bara undrar.

Jag som var 22 när jag blev mamma är så trött så det är inte klokt emellanåt. ;)
När det lilla barnet är i "uteåldern" är det ju återigen en lång period av störd nattsömn.
När man bor på landet blir det stundtals väldigt störd...
Det tar ju en stund att åka dit man ska hämta och så tar det lika lång tid tillbaka.

Nu när det är gryningstid vid 2-3 snåret så är det dessutom en himla massa djur att ta hänsyn till.
Katter, harar, rävar, rådjur och vildsvin såg vi denna natt. Flera gånger om mellan 2-3:30.
Jag är evigt tacksam så länge de håller sig vid sidan av vägen. Då är det frid och fröjd.

Något mera jag är så glad över är när vägen inte är hal.

Något som jag gillar jätte mycket är förstås vår egen "gris", den bästa gullegrisen som finns!

Som mamma vill man alltid lära sina barn det allra bästa.
Att de ska flyga tryggt och säkert när de lämnar mammas lugna vrå.
Nu är det sällan vi behöver "diskutera" grejer här hemma, de är duktiga och trygga båda två.

Så i dag när jag och pappan åkte hem från dagens fotbollsmatch går det en liftare på vägen.
Den väg där vår son en stund efteråt skulle passera.

Inget ont om liftare och det är det som är det "dumma", att jag är så äckligt misstänksam. Målar upp bilder på hur föraren av bilen blir nedslagen, eller ihjälslagen så tar den lilla liftaren bilen för det var just ett transportmedel som han var ute efter...
Jag som är så snäll och trevlig ska ju inte ens ha sådana här hemska tankar!
Fy skäms på mej. Antingen har jag sett för mycket Beck-filmer annars läser jag notiserna i tidningarna för grundligt. Vad vet jag?

-Har du prata med vår son om liftare när han är ute och kör själv?
-Nej, det tror jag inte...
-Men Guuuud! Vår son son är så snääääääll, han stannar säkert och tar upp honom.
-Liftaren kan vara snäll Malin! Men sms:a eller ring sonen om du så gärna vill då.

Så gjorde jag det för jag har en snäll son och precis som sin mamma så vill han hjälpa allt och alla. Utom det där att jag inte vill hjälpa liftare då... Bara sådana jag känner!

Väl hemma kastar jag mig som vanligt över middagsfixet och när jag dukat bordet och det puttrade hemtrevligt i grytorna hör jag ett glatt i ytterdörren:

-HALLÅ MAMMA! Nu är jag hemma. Kom och hälsa på Kristoffer med den stora ryggsäcken. Han står här ute i hallen. Han är så blyg men snäll och vågar inte komma in men han är hungrig han också.

Ni skulle sett hans blick. Han tycker nog att han har en larvig mamma...
Tur att han vet att hon gör allt av ren och skär omtänksamhet.

Nä, om liftaren fick någon skjuts vet vi inte men jag har full koll på att det gick riktigt bra i den där fotbollsmatchen jag såg - med vinterjacka, stickehalsduk och de största vantarna.
Hallelulja det är juni månad.

Som nybliven hundägare hade jag jätte stor ambition att lära min hund en massa grejer.
Jag har aldrig någonsin förut haft en sådan otroligt samarbetsvillig kompis trots att jag är uppvuxen med hund. Min första allra egna var något speciellt.

Jag anmälde oss till hundkurs för det hade jag aldrig gått på någon gång.
Siktet var inställt på att lära honom spåra såsmåningom.

Innan kursen dragit igång tränade vi naturligtivs på allt "vanligt" som hans namn, ha på sig halsband/koppel,  komma på kommando, sitta, ligga, vänta tills han fick "varsågod" både vid vägkanten, gå in/komma ut från bilen osv. stanna kvar och jag vet inte allt.
När han blivit "vardagslydig" gick vi på lite "konster". Sådant tyckte barnen var roligt att delta i och med liv och lust lärde vi vår fyrfota vän allt vi bara kunde komma på.

Hösten kom och ingen kurs drog i gång som utlovat, jag som är överambitiös ringde och frågade när den skulle börja.
En dam svarade jätte snorkigt att HON minsann skulle ringa MIG när den började. Det var SÅ hon hade sagt då jag anmälde mig.

Jag var inte senil på den tiden så jag kom ihåg det!

Hon har inte ringt än så tack min skapare för att jag på sunt förnuft vis fick en god, klok och duktig hund utan hennes hjälp.

Det känns lite sent med valpkurs nu...

Nej, vi övade aldrig på att han skulle ge mig besökandes plånböcker.
Det kom han på alldeles själv!
Ganska smart.

När klockan ringde i morse stod regnet som spön i backen.
Alldeles mörkt var det också trots att klockan var sex.

-Mamma, det känns som det är skolavslutning i dag!
Jo, exakt sådant väder var det faktiskt för något år sedan då det skulle sjungas om den blomstertiden. Vilket väder det än är "den stora dagen" så blir det minnen. Det kan man vara säker på.

Jag förstår att det finns människor som är avundssjuka på mig. Jag som har barn som verkligen kan se det positiva i "eländet".
Själv är jag SÅ tacksam för att Gud Fader har vattnat mitt jordgubbsland klippt hela dagen.
Jätte bra gjort! Bara det inte sker varje dag hela sommaren.

Jag har haft en lugn och skön dag så jag är tacksam.
Blev på pysselhumör och har skuttat runt här när jag städade och flyttade på saker/blommor/ljuslyktor. Då blir det nytt alldeles gratis.
Gjorde en "ny" dekoration till ytterdörren av gammalt också. Perfekt!
Alla bilder här uppe är splirrans färska.
Ute ville ingen sitta i dag när vi hade middagsgäster. Inte så konstigt.
När vi har gäster blir det efterrätt, himmel och pannkaka så mycket gott det kan komma från en regnig dag.