Blogga, ett sätt att umgås!

       

Du ver att...

När sonen började på gymnasiet minns jag att rektorn höll ett litet anförande om att våra ungdomar snart skulle flaxa ut ur boet, att vi skulle se tillbaka lite nostalgiskt på den tiden då vi hade haft dem hemma.

Han sa något i stil med: Ni kommer då hem till ett hus där det är exakt såsom ni lämnade det i hallen, i köket, i tv-rummet och badrummet.

Inget är smuligt, stökigt eller på annat sätt ändrat.

En del tycker att det är hemskt.

Andra tycker att det är fantastiskt!

I går var iallafall första dagen det var så där hemma hos mig, på riktigt.

Hur det kändes?

Tja... Som vanligt, det var en känsla av att den unge Herrn var på fotbollsträning. Men han kom aldrig hem och pratade en stund på kvällskvisten.

Det märks mycket mera både när dottern kommer hem och när hon åker igen. ;) 

Jag bara viskar: nu när hon bor hemma är det riktigt "levande" med uppslängda badrummsdörrar, skor hipp som happ, överfullt matsalsbord, borttagna ljusmanchetter i ljusstakar som hon använder till sminkspegel...

Summa summarum har allt sin tid och charm och omväxling förnöjer. :)

Den dagen yngsta dottern flyttar på riktigt (nu är hon bara bortrest en vecka) så blir det tomt på riktigt. Hon sjunger, spelar gitarr, piano och stereon i hennes rum dunkar musik till långt in på nätterna ibland... Dessutom kan inte någon i vår familj mäta sej med alla hennes "dramamoments". Upp å ner i humöret eller med energierna. Vi har inte långtråkigt med henne direkt. Nu är det supertyst. Det är bara Ada (katten) som klagar om än det ena än det andra...

I gårkväll hade jag en riktig irritationstimme. "Hon" skulle sova borta och jag samlade famnvis med hennes saker och bar till hennes rum. Där dumpade jag allt på sängen i en hög. Hon bet ihop och sa inget, inte jag heller. Ibland behövs liksom inte ord. Hon lär städa när hon kommer hem idag. Annars blir det knöligt att sova i sängen. Men jag vill ju ha henne här hemma, igentligen. Din text gav mig en tankeställare. Tänk den dagen när INTE det finns något att irritera sig på.
/P

Det där som din rektor sa, kände jag av när jag lämnade sonen hos hans pappa också. När man kom hem låg leksakerna kvar exakt som han hade lämnat dem osv. Först skar det lite i hjärtat, men efter en stund vande man sig. Det blev mycket bättre efter att vi skaffade katt, när det iaf stod NÅN på tröskeln och såg halvsömnig ut när man kom.