Blogga, ett sätt att umgås!

Jag har aldrig tidigare varit på grannstadens årliga nattfotbollsturnering. Det har liksom inte funnits någon anledning. I fjol ställde inte sonens lag upp och innan dess spelade han i P-lagsserien. Ja, ni förstår - jag är inte så himla fotbollsintresserad som en del tror. Det är bara en spelare jag vill se! Den spelaren är jag däremot grymt intresserad av. Så intresserad att jag kan sitta där timma efter timma för att se de 15 minutrar som han deltar med jämna mellanrum. (Det är snabba ryck i inomhusfotboll!)

I laget är det nu två målvakter så de hade bestämt innan att de skulle spela varannan match. Fyra matcher ingick i grundspelet.
I den sista matchen där jag trodde att sonen skulle sitta på bänken kommer han ut i en "vanlig" spelartröja.
Milda tider, det var ju "hundra år" sedan jag såg honom i en sådan. En konstig känsla.
Uppenbarligen har han en hel hög med vänner för det tjoade friskt när de fick se nummer 18.
Det är tur att han har lätt att bjuda på sig själv och uppskatta "hejjarklacken". ;)
De, liksom hans mor, vet ju vart det är han vill vara - mellan stolparna. Men är man inte så många i truppen så ställer man upp för laget - som en sann lagspelare. Det är bra!

Det blev en vinst och en förlust i matcherna där han var på sin "rätta position", förlust i de två andra.
Med andra ord fick vi åka hem "tidigt". Var hemma igen före midnatt.

Fast jag hade gärna suttit där tills klockan 02:00 om jag hade sett sonen mellan stolparna i finalen.
Jag om inte hade några kompisar med mig hade istället en bok och jag hann läsa väldigt många sidor i Paganinikontraktet.

Inget är som väntans tider...