Blogga, ett sätt att umgås!

Snälla människor går det inte så bra för...
Jag borde lärt mig det för länge sedan.

Dock lär jag nog aldrig lära mig, jag försöker och försöker, ångar på och har en obotlig inställning till att lösa allt.
På gott och ont då. Ger mig ju aldrig förrän jag är i mål.

Snälla människor har iallafall ett gott samvete och DET är värdefullt.

Om jag åtminstone tog det lite, lite lugnare. Då skulle jag åtminstone spara en och annan krona.

Som nu i veckan. Min dotter ska konfirmera sig på Mors Dag. Vi har letat klänning i stan men inte funnit någon så härom dagen letade hon på internet. Till att sluta av med hittade hon en fin, visade mig men skulle fundera lite till innan vi tryckte på beställaknappen.

Så hux flux gick kvällstimmarna jätte fort och det där med internetbeställningen föll i glömska.

Måndagsmorgon och påsklovslediga barn, hux flux hade jag några minuter mol allena den arla morgonstunden.

Då kom jag på:
Vi glömde ju klänningen!!! Jag gör det nu.

Glad i hågen loggar jag in, ser den fina klänningen men kostade den inte en femtiolapp mer i går?
Märkligt. Men så bra då.

Nöjd och belåten med mig själv.

Lägger en lapp till tösen på bänken om att klänningen är beställd.

Jätte nöjd var jag ända tills det gick upp för mig att jag hade beställt fel klänning.
Så den där "sparade" femtiolappen har jag betalat två gånger om i porto.

Genväg är senväg har jag hört talas om... Får ta lärdom.

NU är iallafall den fina, felaktiga klänningen tillbakaskickad, porto betalt och den rätta klänningen är på väg hit.

Jo, jag håller tummarna för att den ska passa perfekt.

Det löser sig alltid, det tar bara lite längre tid i bland och blir några kronor dyrare...
Men löser sig, det gör det och säg inte annat än att jag gör vad jag kan och lite till.

Jag har en dotter som ska göra sitt gymnasieval det kommande året.
Precis som jag vid hennes ålder så har hon sitt yrkesval klart för sig.
Hon ska bli frisör!

Jag är en fegis och vågade inte flytta en massa mil, "på min tid" fanns nämligen ingen frisörutbildning här hemma. Därför valde jag hux flux en annan bana men det har ju gått bra det också.

Två kunder har jag dock haft på min gratissalong "Kökssaxen", min pappa och min son men nu i påsk har det hänt grejer här.

Dottern har klippt två stycken.
Mycket modiga män tycker jag och jag är djupt imponerad av resultatet.

Kusinen som var först ut var allra coolast.
-Äsch, blir det fel så får hon väl raka av alltihop. Det är luuuugnt!

Härlig  inställning måste jag säga.

Nummer två var morfar och innan han satt på köksstolen var det mycket mera övertalning som gällde.
Jag tycker dock att han var jätte modig!!!

Så tycker jag att min dotter var jätte duktig.

Summa summarum så har jag "förlorat" en av mina klippkunder men se det gör inte ett dugg.

Nu efterlyses flera modiga modeller. ;)

Som jag tidigare har sagt så är det hiskeligt mycket att lära sig under sitt första år.
Se bara på ett litet barn vilket utveckling de gör under de första tolv månaderna.

Som om det nu vore en klockren parallell till vad man lär sig på en ny arbetsplats.
Äsch!

Det jag skulle berätta var att när jag skulle gå hem i går kväll så frågade jag lite försynt om de brukade fira påsk på denna arbetsplats.
Nä, det gjorde de ju inte.

OM VI SKULLE TA OCH BÖRJA MED DET DÅ?

Jag såg hur de genast kom att tänka på att jag "spökade ut mig" till Lucia då den 13 december, så nog FANNS chansen risken att jag i egen hög person skulle komma iförd scharlett, färgglatt läppstift, prickar i hela ansiktet, en prålig kjol och blus. Korg under armen med något gott i till fikat.

Om jag hade tillbringat gårdagskvällen  hemma i köket hade jag nog bakat något och fixat ett litet påskfirande men nu var jag ju inte det.

En hiskeligt tur för i dag kom regionchefen och hälsade på vårt kontor.

Undrar jag vad han hade tyckt om den "nyanställde"...

För egen del hade jag väl med fast handslag och glatt leende bjudit på en nybakt kanelbulle ur min korg och kläckt ur mig något i stil med:

MAN HAR INTE EN GLADARE PÅSK ÄN MAN GÖR SIG!

Jag förstår verkligen människor som är fast i beroende.
Att det går att hitta på små "undanflykter", belöningar eller tröst. Alltid en anledning till att äta/dricka eller vad det nu är man är fast i. HELA TIDEN!!!

I går var det fotbollspremiär hos oss. Som vanligt är jag ALLTID på plats, i ur och skur i med- och motgång.
Till och med stegtävlingar får stå åt sidan en kväll med fotboll.

Jag förstod ju att det inte hade varit SÅ populärt om jag hade gått runt planen i 90 minuter + halvtidsvilan, men steg hade det gett!
Kom på det geniala att ställa mig lite på avstånd ifrån de andra och så gå tio steg framåt, tio steg bakåt och låtsas att jag frös något förskräckligt. ;)

Det är i detta läge jag förstår de med beroende! Man fixar det man vill ha på något vis och "lurar" omvärlden!

-Jag borde ha tagit en tjock jacka! muttrade jag lite när ett par tanter i publiken undrade om jag frös.

När den rysligt spännande matchen var slut passade jag på att plocka upp alla kaffemuggar, festispaket osv. som publiken hade "glömt". Att gå många rundor till papperskorgen ger också steg samtidigt som det ser väldigt "rekorderligt" ut att gå där och städa medans spelarna duschar.

-Det är okej att gå flera gånger, jag fick inte med mig mera i handen. ;)

När vi åkte hem hade jag fått ihop några steg iallafall. Mycket mindre än en vanlig kväll men bra mycket flera än om jag suttit stilla.

Det allra bästa var förstås att vi hade en poäng i bagaget också och en målvakt som var hyfsat nöjd med sin insats.

Det här med att vara första året på en ny arbetsplats för med sig så mycket "nytt".
Inte bara jobbmässigt utan även "runt omkring".

En kväll i förra veckan var vi på ölprovning. Host och harkel!

Det är liksom inte "min grej".
Men vad gör man?

-Å, ölprovning. Det vill jag gärna gå på.

Chefen påstod att jag lät lite ironisk.

Alla fick god mat alldeles gratis efteråt. ;)

Jag placerades brevid min störste konkurrent i stegtävlingen vid maten så jag hade full koll och förmanade honom:

-Går du på toan en gång går jag TVÅ!

Jo, jag bryr mig mera som steg än öl...

Det är ett evigt plockande.

Ner i vagnen, upp ur vagnen och så ner i påsar, in i bilen och så slutligen in i skåpet.

Speciellt när jag handlar själv. Trots att jag är ruskigt effektiv går det liksom inte att plocka upp alla tusen miljoner varor på bandet samtidigt som jag plockar ner dem i påsar.
Om jag fixade det i ett svep skulle jag vara helt omänsklig.

När jag handlade en överfull vagn på Willys härom veckan så trodde uppenbarligen kassörskan att jag var en supermänniska för hon tryckte ihop varorna så det small om det.
Är det något jag AVSKYR så är det att få alla paket ihopknycklade, vaccumförpacknigar som går upp och så vidare.
Försökte lite snällt få henne att inse att jag hade problem. Hon förstod inget.
Jag försökte då en annan variant,  morrade då åt henne men hon bara fnyste.
Hon förstod liksom inte att det borde vara hennes dröm att alla kunder handlade så där extremt mycket som jag gjorde den där gången!

När jag storhandlade inför denna helg så föll valet på Ica. Lika ensam skulle jag plocka både upp och ner samtidigt, fasade lite för processen men då, då uppenbarade sig den mest underbara kassörska jag någonsin skådat.
Lugnt och fint radade hon upp varorna och lät inte rullbandet trycka ihop allt.
Jag blev alldeles lyrisk så när jag så rappt jag kunde plockat ihop mina nio påsar så gick jag fram och tackade henne för att hon var en perfekt kassörska. Jag ska alltid välja din kassa!!!

Hon såg ut som om aldrig någon i hela världen sagt dessa ord till henne men hon log med hela ansiktet och sa precis det jag själv tänker:

-Du förstår, jag vill inte heller ha mina varor som jag betalt för förstörda.

Tänk så enkelt och perfekt!

Att jag är envis som en gammal get, det är det mina närmsta vet.

Jag engagerar mig som bekant med liv och lust i alla projekt, vad det än är jag tar mig för.
Borde inte ha gått med i den där stegtävlingen.
Jag hinner liksom inget annat än just att gå.

Det jag gör, det gör jag ordentligt.
DÄR har vi "kruxet".
Jag är inte nöjd med att delta.
Ni förstår... Jag behöver inte skriva mera.

Blod, svett och tårar - det ska ju vara priset för att nå framgång.
Tårar är väl det enda jag ännu inte har "kostat på".
Annars ser jag nästan lika trött ut som min trogne följeslagare där uppe på fotot!

Första veckans resultat är ju noterat och ja, jag ligger i topp men jag vet i tusan om jag orkar hålla den takten i åtta veckor.
Det är nämligen en på jobbet som tränar till Vätternrundan och alla hans cykelturer får räknas om till steg och enligt tabellen ger det MASSOR.
Så antingen får jag traska på som tusan, ge mig alternativt börja cykla jag också.
Bara till att välja.

Förra veckan hade jag verkligen ångan på topp men jag fick nog en "varning" från vår Herre när jag ganska trött traskar runt i skogen, fastnar med jumpaskosnöret i en pinna, gör ett magplask bland alla grenar och det enda jag vrålar:

-STEGRÄKNAREN!!!!!

Jo, den höll. Himla tur och revan på benet har ju läkt så fint under veckan.

Jag behöver nog inte berätta hur mycket min sambo, som "råkade" vara med på just den promenaden skrattade. Han sa inget men jag såg hans tankar:

-Malin är inte klok!

Jag är då ett vanedjur.
Jag tankar alltid på pump nummer ett.
När jag nu skulle tanka stod det redan en bil vid "min" pump.
Premiär för att tanka på en annan! Blickade upp mot pumpen innan jag rusade mot kortläsaren.
Pump nummer tre skulle jag trycka in.

Av gammal vana tryckte jag in, just det: nummer ett.
Eftersom pump nummer ett nu var ledig så trodde ju naturligtvis maskinen att jag verkligen skulle tanka där.
Jag förstod inte vad jag gjort utan stegar bort till nummer tre där min bil står. Väl där förstår jag inte varför det inte kommer en endaste liten droppe bensin?

Så slår det mig. JAG TRYCKTE JU ETT.
Attans.

Nu när jag förstår vad jag gjort kastar jag mig i bilen, startar det fortaste jag kan då jag ser att en ny bil kommer och ska tanka. Jag ser säkert väldigt aggressiv ut när jag girar in framför honom till pump nummer ett.

Karl´n i bilen fnissar lite glatt men låter mig åka dit jag vill.
Tur för honom det. ;)

När jag väl är på plats och kan pusta ut var jag bara tvungen att förklara mitt uppträdande för honom.
Han skrattar bara gott och säger lugnt:

-Du kan trycka på "Avbryt" där på maskinen om det händer någon mera gång.

-Det hade jag inten aaaaanning om...

Alltid lär man sig något!

I går morse stegade jag i väg som jag alltid gör några minuter efter det att klockan slagit fem på morgonkulan och det är vardag.
Inget konstigt alls.
Denna vecka är förstås den enda skillnaden att jag och min fyrbente vän går lite längre...
Eftersom detta inte är en motionsblogg så är det inte om själva stegen jag ska berätta utan om hur mitt hjärta for upp i halsgropen.

I fjol var det en morgon då jag skrek så tårarna nästan spröt.
Min hund försvann utom synhåll i skogen men när jag kallade på honom hör jag hur han vänder emot mig, jag lyser med pannlampan åt hans håll. Eftersom han har reflexväst får vi alltid snabb kontakt men jag såg inte bara min hund utan jag såg en G R Ä V L I N G som kom springandes lika rakt emot mig som min hund.
WIAHHHHHHHH!
Grävlingar gillar uppenbarligen inte sådana ljud före klockan sex en vardagsmorgon. Den vände ganska tvärt.

Sedan har jag inte tänkt så mycket mera på den där händelsen. Ända tills i går morse.
Vi gick där så fint min hund och jag så kom vi till det där "grävlingstället". Jag var lite före och så hör jag ett morrande ljud bakom mig. Min hund låter inte så ofta men det var inte hans morr utan ett morrljud jag inte kände igen. Tanken gick snabbt till den där grävlingen. Morrar de? Jag vänder mig och och ser hur något svartvitt har hoppat på min hund. Hjälp!
Det är NU hjärtat ligger i halsgropen och det far världens iling genom kroppen.

Jag sansar mig på något konstigt vis och tittar hur min hund som inte gör något motstånd. Samtidigt ser jag att "grävlingen" har reflexhalsband.

Tack, käre gode Gud, det var ju bara våran "grannpojke" som sprungit en alldeles egen morgonpromenad.
Inte konstigt att min hund inte gjorde någon stor affär av detta, det var ju hans favoritkompis som kom "från ingenstans".

Tack för allt moraliskt stöd i stegräknartävlingen! =)

Efter dag ett ligger jag på tredje plats. Dryga 2.000 steg efter 1:an och 118 efter 2:an.
2:an visste jag skulle bli en "farlig konkurrent" men 1:an var jag mera imponerad av.
Jag hoppas förstås att det var nyhetens behag och det vackra vädret i går kväll. ;)

Eller om det är stegräknaren?! Nej, fy på mig. Så ska jag INTE tänka men när jag glatt sa till kollegan att jag var IMPONERAD så får jag höra "Men jag gick ju en halvtimmespromenad på lunchen i går!"

Jo, det gjorde jag också. Plus innan jobbet och en jätte promenad i går kväll och jag ligger ett par kilometer efter. Hon såg så fundersam ut.

Kollegor är bra att ha iallafall, jätte, jätte bra att ha när sonen nu skulle sälja Newbody till sin skolresa.
Vet i tusan hur han skulle ha lyckats sälja en massa klädespaket till tanterna här i byn.

Newbodys sortiment gillar jag skarpt men det är nog inte SÅ mycket för den äldre generationen.

-Okej, du gillar inte trosorna men här, titta vilka fina och bra KVALITÉTSSTRUMPOR!
-Vad sa du? Har de sådana här stödstrumpor som jag använder?


Äsch! Nu gick försäljningen strålande tack vare de snälla kollegorna.

21.987 steg i dag. Jag springer ut med soporna innan jag går mot sängen så blir det några steg till. ;)

19.942, det får bli det antal steg som jag registrerar in för dagen.
Ska bara gå några få steg till innan jag sover min skönhetssömn för att sedan ställa om räkneverket på noll igen.

Startskottet för stegtävlingen gick ju i dag. Det var roligt att se att det var flera som tog tillfället i akt att promenera på lunchen, jag gör det ju jämt så för mig var det som vanligt.

Vid eftermiddagsfikat var det en av kollegorna som föreslog att vi skulle kolla vad räknarna stog på. Hon hade också gått morgonpromenad och lunchpromenad. Jag hade då cirka 500 flera steg än henne så nu är jag ju grymt nyfiken på hur hon motionerade i kväll! Jag anar också att några av de deltagande killarna tar en och annan löptur så stegen lär ramla på. Jag tycker att det är kul om det blir en spännande "kamp".

Här har ju jag en personlig "coach". Om jag ska vara riktigt ärlig så hade det inte blivit så många steg som det blev i kväll om det inte varit för henne. Jag kände mig ganska seg och trött... Jag hade varit nöjd om jag hamnat runt "budgeterade" 15.000 steg. Vi provade en ny runda IGEN och som ni förstår kom vi inte ut riktigt där vi hade trott utan flera kilometer längre bort...

Från och med i morgon och 56 dagar framåt ska jag och min stegräknare hänga ihop, i vått och torrt och alla dagar i veckan.

Det arrangeras en stegräknartävling på jobbet. Jag har aldrig deltagit i någon sådan förut. På mitt förra jobb var vi ju bara två "och du skulle ju vinna ändå" sa min förre chef.

Han har fortfarande mig som "förhandsfavorit" till 1:a platsen. Det är ju hedrande men nu när han har spridit ut ryktet att "Malin går MASSOR!" så har jag världens press på mig.

Äsch då! Jag ska starta hårt och så bara öka. ;)

Jag har "fuskkollat" lite nu innan för att se hur mycket jag går "utan att anstränga mig". Jag vet ju att jag har stort engagemang i allt jag så visst satsar jag på det där Intersportpresentkortet som är förstapris.

Nu i helgen har jag och tösen hittat två nya rundor som vi lär nöta på. Jag gillar promenader där vi inte behöver vända utan bara traska på utan att tänka på när det är dags att vända hemåt igen. 90 minuter eller lite drygt vardera - efter i morgon lär allt räknas i antal steg.

Har du koll på hur många steg du går en vanlig dag?

Det är trivsamt när hela familjen slår sig ner för att äta middag tillsammans.
Extra trevligt när ingen ska i väg utan alla i lugn och ro kan sitta och berätta lite om vad som hänt under dagen eller något annat finurligt.

-I dag va det JÄTTE LÄSKIGT i skolan!
Vi spetsade öronen så de blev långa som trattar. Så fick vi höra att en ambulans kommit och hämtat en som blivit akut sjuk.
Kära tid! Vi kände stort engagemang hela högen. Hoppas, hoppas att allt går bra!!!

Nästa "unge" berättar för de andra att i dag skulle de sett mammas min när vi övningskörde och fick BLÅSA I EN POLISKONTROLL, båda två.
Såklart båda måste blåsa, det är ju mamma "som kör" när du gör det, förklarade pappan ordentligt.

Båda avslutar dock med att vråla:
APRIL, APRIL!!!

Vi får erkänna, hela familjen gick på detta stenhårt. Varken ambulans eller polis har varit i sikte.
Vi pustar ut. ;)

Har ni lurats eller blivit lurade i dag då?