Blogga, ett sätt att umgås!

 

Pyntade lite tjusigt på tavellisten i köket till påskens gäster.

Att få äta upp pyntet var poppis!

 

 

Då och då kommer det "trevligheter" från "min" Ica-butik.

Ena gången är det en vara gratis, andra gången någon rabatt.

Sådant uppskattas och är roligt!

Ibland är det kul när det är någon vara att prova som jag inte annars skulle ha tänkt på att köpa, det kan vara så jag får nya favoriter.

 

Nu till påsk kom det ett jätte roligt påskkort. Det som är på bilden alltså.

Jag velade hit och dit om jag skulle dra till med tvålen eller servetterna.

Det står ju klart och tydligt ETT erbjudande/hushåll.

 

När jag kom till affären visade det sig att jag fick ta EN AV VARJE VARA som stod uppräknat där!

Wow liksom! =)

Majonnäs hade jag nog inte dragit till med "utan anledning" men nu när det var GRATIS så tog jag naturligtvis en burk för rätt som det är ska det tillverkas smörgåstårta och då går det åt.

 

Ja, vad kan man säga en dag som denna?

God påsk till er alla förstås! =)

 

I dag har jag varit på "fotografering".

 

Å ena sidan är det väldigt smidigt med denna variant, man behöver inte fixa till sig innan. Försöka se snygg ut eller så där utan det är verkligen bara att komma som man är. Helst skulle man inte ens ha parfym på sig stod det på lappen...

 

När fotografiet knäpps av så behöver man inte ens le. Eller det gör man inte vid närmare eftertanke för det klämmer något förskräckligt. Vet inte den endaste lite kamera som är så närgången som den där mammografiapparten!

 

I dag gick det så himla smidigt annars. En ledig plats på parkeringen för bilen, fritt fram där det skulle betalas, ingen annan i väntrummet så swisch, swich bara. Jag var faktiskt klar innan jag ens skulle vara där. Det ni.

 

Det fanns bara ett litet krux, när "fotografen" kollade på skärmen efter avslutat uppdrag så kändes det som hennes ansiktsuttryck ändrades. Så stirrade hon lite extra in i bilden.

 

Då stannade jag upp, en liten, liten stund...

Ser de "hemskheter" på en gång undrar jag?

 

-Ja, vi får ta ett par bilder till.

Så klämde hon ihop mina behag ytterligare ett par gånger.

-Nu får det räcka för den här gången.

 

 

 

Ibland snurrar det fort.

 

Här krånglade det extremt mycket med snurreriet i förra veckan, då innan det började snurra snöflingor från skyn hela tiden.

 

En del vänner träffar man ju ofta och trots att träffarna är så täta så har man alltid så mycket att greja med tillsammans ändå. Min tvättmaskin och jag har i alla fall det förhållandet. Liksom dammsugaren.

Riktiga vänner klarar man sig ju inte heller utan.

Trots att den "gamla" maskinen inte var så gammal så var det inte så stor "chans" att ta ut en "doktor" så vi slog  till på en ny utan att blinka, nästan likadan, då det så passande var "vitvaruvecka" och en likasinnad kompis var nedsatt med 1.700:-.

Bra "tänk" det här, attans så positiv jag är. Nästan lite TUR att maskinen la av just i förra veckan ju!

Det allra bästa var ändå att herrn i huset hämtade hem den redan samma dag!

Att vänta är inte min grej och absolut inte att vara utan vitvaror!

 

Vi har redan konstaterat att vi trivs bra tillsammans min nya kompis och jag och vet ni vad?

Kvittot sitter lugnt, fint och prydligt i den blåa pärmen.

Det tar sig! =)

 

För inte kan man räkna i hur många ÅR man har haft den.

Hur eller hur vill jag kunna räkna med att maskinen fungerar. ;)

I morgon är det våffeldagen!

Vi firade den redan i går. Vi är ju ute i tid här hos oss. Vill gärna vara först. ;)

Extra gott är det när man är bortbjuden och bara får sätta sig till bords och njuta av det goda.

 

Farmor hade bjudit in för att få prova sitt nyinköpta dubbeljärn. Det var till full belåtenhet.

Jag tappade räkningen i hur många jag åt så summa summarum kan jag lugnt konstatera "för många" men gott var det. Jag lovar!

 

Familjens hårige, fyrbente herre visste EXAKT vart han skulle placera sig för att få så mycket som möjligt...

Hos farmor förstås!

När man snart är 12 år har man ju koll på det viktiga i livet.

Man är rutinerad och vet hur man ska uppföra sig.

Mat, mat och mera mat. Det är hans intressen. Ungefär.

 

Sådan herre sådan hund. Vadå?! ;)

När snön slutat falla, solen sken och vi hade fått en uppskottad promenadväg, ja då kändes det fint igen.

Det började för många år sedan när vår hund var så "eländig" över att inte få springa lös på promenaderna då snön låg djup. Då fixade hans husse en egen "bajsbana" på en knapp kilometer i skogen och så vandrade vi varv på varv och hunden var nöjd och belåten över sin frihet.

Nu när han är gammal går han bara ett varv varje gång men han gillar fortfarande sin bana så här på vintern.

Byn har fått "en hel hög" med hundar och även hästar de sista åren och alla är de välkomna att motionera - och bajsa om så önskas - på denna bana. Vår hund tycker att det är extra trivsamt över alla dofter och ett och annat kompismöte på promenaden.

 

 

I dag när jag öppnade lokaltidningen så ryste jag i hela kroppen när jag läste dödsannonsen med en f.d. kollegas namn i. Trots att det är över 10 år sedan vi var kollegor och trots att hon var mer än 10 år äldre än mig så höll vi hela tiden kontakten efter det att våra arbetsliv gått åt varsitt håll.

Vi mailade ofta och då och då lunchade tillsammans under årens lopp. Den sista gången vi sågs packade jag en fikakorg och tog med hem till henne och hennes man för i takt med svår sjukdom så tröt orken för henne.

Sista gången pratade vi om döden, hur nära det kunde vara. Rös i hela kroppen då också, när hon så lugnt beskrev hur hon INTE ville bli liggandes "som levande död"...

För en månad sedan var vårt sista samtal, då i telefonen. Hon skulle åka till Lund och hon ville inte berätta vad som skulle ske. Jag anar att det var ett "halmstrå" där insatsen var livet.

Jag är glad över att jag fick lära känna denna trevliga människa och jag tror faktiskt att hon hade mycket, mycket mera kvalité i sitt liv än många som får mycket kvantitet.

Tightare familj än hennes får man liksom leta efter.

 

 

 

 

...som fortfarande tycker att det är kul med snön.

Här har det snöat och snöat och snöat, natt och dag de senaste dygnen.

Den här tiden på året finns det ingen tanke på "finskottning" utan taktiken är mera "undan med den så att jag kommer fram".

 

I går morse "jumpade jag" 45 minuter med snön och med att gräva fram ena bilen som stod inkörd på gården. Bestämde mig för att inte skotta garageinfarten OCKSÅ, där inne stod i och för sig en icke snöig bil som jag kunde ta. Så när jag skulle skotta lite vid postlådorna utifall det skulle behaga komma någon postbil framåt dagen så kommer en granne farande med stora maskinen och skottar garageinfarten så fint.

Ovanpå detta hör grannen av sig då jag äter frukost: "Du kan åka med mig till jobbet i dag om du vill".

Tänk vilken tur jag har - motion så där på morgonkvisten och slipper köra...

 

Det är toppen av positivit tänkande det! Istället för att svära en ramsa över att jag jobbat hårt och fick extraduscha när jag kunde ha sovit min skönhetssömn!

 

Vi har självklart varit ute och skottat igen både i går kväll och nu på morgonen samtidigt som det fortsätter att snöa.

Men nu ska jag dra på mig "begravningsoutfiten" eftersom det är i dag jag ska vara ledsagare.

Farmor frågade i går kväll om vi verkligen kunde ge oss ut.

T r o r hon minns den där gången vi skulle till julottan för en hiskeligt många år sedan, säkert 10-15, vi hade en ny bil. Det var svinhalt och det blev inte bättre av att det var stopp i backen upp till kyrkan. Jag gasade "fel" kan jag lugnt säga och jag visste inte vart jag skulle ta vägen, bilar bakom, bilar framför och så jag mitt i smeten.

-KAN DU INTE KÖRA BIL? vrålade hon med sin allra gällaste stämma.

Det är inte så ofta hon höjer rösten ska jag tillägga.

Svaret på frågan var naturligtvis:

-Nej, inte så himla bra. Men visst är det tur att vi är så nära kyrkan så det går att gå härifrån! ;)

 

En gång i tiden var jag superskärpt. Det var på den tiden då jag hade två små barn att tänka på och ta hand om.

Jag hade helt enkelt koll på allt.

Det jag gjorde.

Det jag hade gjort.

Det jag skulle göra.

Jätte skönt och smidigt.

 

Nu för tiden, då jag borde ha mycket mera tid "att tänka för mig själv". Nu när barnen är stora.

Det trodde jag iallafall förr i tiden...

Tänk så fel jag hade.

Nu för tiden tänker jag så många bra saker. Det är bra. Men lite krångligt när det bara blir en tanke...

 

Som i fredags, då köpte jag en ny våg. Den gamla vågen var så virrig att den ändrade vikt om man klev ner från vågen, lät den stanna och så vägde sig igen. Den ändrade sig på flera kilo. Det hade jag inte förstått för jag vägde mig alltid bara EN gång. Så ibland trodde jag att "men så duktig jag har varit nu då. Två kilo mindre än igår."

Det var en annan här som uppdagade problemet - som jag inte hade sett som ett problem då jag inte visste att det fanns.

 

Hur eller hur investerade jag flera hundralappar i en ny våg. En fin, tjusig sak. På skoj "kontrollvägde" jag mig TRE gånger på raken och vägde exakt samma siffra varje gång. Alltså klarade den testet. (Men inte jag om jag ska hårddra det men det behöver vi ju inte.)

 

I kväll när jag skulle väga mig så var vågen stendöd. Försökte göra livräddning genom att byta batteri. Hjälpte inte alls.

 

Herrn i huset erbjöd sig att ta med vågen till butiken i morgon. Jätte snällt.

Så skulle jag bara ta fram kvittot.

Det är nu jag kommer till "poängen". När jag köpte vågen tänkte jag i mitt stilla sinne att jag skulle bli JÄTTE DUKTIG och sätta in alla garantikvitton i blåa pärmen.

Blåa pärmen är den där pärmen där alla försäkringar och testamente finns bevarade. Har präntat i mina barn att blåa pärmen tas fram den där dagen jag svävar i en annan dimension.

 

Tyvärr stanande det där projektet vid en tanke. I dag när jag försökte memorera hur jag gjorde när jag kom hem den där dagen - med nya vågen och kvittot. Kan inte komma på något annat än att jag slängde det i soporna.

HUR DUM FÅR MAN VARA?

Det som stör mig allra mest är att jag själv inte gjort som jag tänkte!

Att vara arg på sig själv är liksom det värsta.

Jag vill ha koll, vara klok, göra rätt, vara smart.

Nu blir jag bara arg, sur och tvär och flera hundralappar fattigare...

 

Men så är jag ju envis som en get, jag har sopsortering och ibland har jag tur.

Att det är rätt vecka i månaden. Ja, att det inte har tömts just papper på sistone alltså.

Så ut i den förbaskade snöstormen, dra in tunnan och så tömma härligheten.

 

Den som söker finner.

Tjoho! Nu är jag glad igen! =)

 

 

Jag minns det som i går, då när vår gamle herre fick komma hem till oss.

Hur jag kunde sitta med honom i famnen hur länge som helst.

Så mysigt, så gosigt! Så len i pälsen.

Långt borta från stelhet.

Då när han hörde allt, såg allt...

Piggt, allert. Hela tiden.

Full av förväntan och ambition var jag över att "jag ska lära dig allt jag kan".

 

Men vet du va? Han är ännu den allra bästa och finaste hund jag vet. Snällaste!

Jag byter då rakt inte bort honom mot någon annan hund i världen men jag tycker att vi har fått en hiskeligt söt och fin granne! =)

 

 

Vi skrålade och sjöng innan tuppen hade sagt "Kuckeliku klockan är sju" för vår studiedagslediga 17-åring.

Man måste liksom hålla på traditionerna. ;)

 

 

I går strålade solen från en klarblå himmel när vi styrde iväg mot "Lyxbehandlingen" för jubilaren.

Känslan när den var gjord blev nog att det var "lite sådär".

Jag hade nog också förväntat mig att den som ska utföra behandligen kommer i tid... Nej, nu ska jag inte klaga utan jag tycker ju att det är helt perfekt att "ungen" nu inte önskar sig en lyxbehandling för 1.295:- varje dag!!!

 

Medans jubilaren pysslades om var jag och gjorde ärende till farmor och hämtade tårtan till kvällens kalas.

Stolt över mig själv att jag kommit på det geniala att BESTÄLLA saker och inte fixa allt själv. Duktigt Malin.

 

Väl hemma igen gjorde vi kalasfint och dukade upp med kycklingsallad, helt enligt jubilarens önskan.

Mycket gott val!

 

I dag förvandlades "festlokalen" till träningsanläggning.

Vardag igen med andra ord. ;)

Omväxling förnöjer.

I år duggar begravningarna tätt i grannskapet.

 

En av farmors barndomsvänner har somnat in, och då tänker jag inte på Prinsessan Lilian...

Farmor har ju lite svårt att säga vad hon verkligen vill, be om hjälp och så där så jag försökte "förekomma" med att fråga om hon ville åka på den där väninnans begravning.

-Jag kan skjutsa dig om du vill!

 

Hon skulle tänka på det.

 

Ena dagen ville hon och andra inte. Det är väl lite det där med dagsformen när man själv är gammal, att det inte är så lätt att bestämma så långt i förväg.

 

Hur eller hur så hade hon bestämt sig i dag, hon ville gå.

Det kan vara klokt. Det är sällan man ångrar något man GÖR i efterhand men däremot kan man gräma sig över det man INTE GÖR.

 

Hon ville också att jag skulle gå på begravningen.

Morfar, mormor, gammelmoster, farfar, gammelfaster, mamma, sambons farbror, min farbror, sambons faster.

Det är de som jag varit med och tagit det sista farväl av.

Nummer 10 blir jag "ledsagare" på. Till en tant jag aldrig sett...

 

Självklart följer jag med farmor när hon vill gå och ha mig med vid sin sida men jag bad henne se lite skröplig ut, att jag får hålla henne hårt i armen under hela "proceduren", annars ser det så hiskligt märkligt ut att JAG är där!

Men jag ska hoppa i min svarta dräkt och vita blus, lugnt, fint och värdigt. Jag lovar.

 

Den här veckan var det premiär för min son att "få blåsa" i en poliskontroll.

 

 

Men nu var det alltså sonen som för allra första gången blev stoppad av farbror polisen.

Själv brukar jag alltid slänga en blick på hastighetsmätaren fast jag oftast kör hiskeligt lagligt när jag ser en kontroll. Ofta har de ju ett "tema" för sina kontroller. Det gjorde sonen lite besviken:

Så "tipsade" han syrran som har ett helt år och tre dagar kvar tills 18-årsdagen att hon säkert skulle kunna ta bilen vart hon ville själv - "bara du kör nykter". ;)

 

Fast nu ska jag tala om att intills 18-årsdagen är det JAG som ansvarar för denna "lilla flicka" och JAG säger promt nej till detta "förslag".

 

I ärlighetens namn har jag inte fått stanna och visat körkortet så många gånger under de 23 år jag suttit bakom ratten men när man inte har "några lik i garderoben" har man inget att dölja! =)

Det är skönt!

 

Milda tider! Nu är det snart flaggdag, tänkte jag när jag vände om till marsbladet i almanackan.

Inte för att JAG har en flaggstång men hela Sverige flaggar så vackert när min dotter fyller år.

Den 12:e.

Den här gången för 17:e gången. Det var som sjutton ja! ;)

 

Det här året är det sådan tur att det är studiedag den 12:e mars och det är ju en sådan tur att mamman hon får flexa och jobba när hon vill om hon nu skulle behöva det så helt sonika bad jag om ledigt den 12:e.

 

I dag har bokat födelsedagspresent!

Vilken grej va?!

 

Nä, det är BARA för tjejen som fyller år för här fanns minsann inga erbjudanden typ: "Gå 2 betala för 1 !". ;)

Men det gör inget, det skulle nog ta flera ÅR att få fason på mej iallafall...

 

Det fanns mängder av olika behandlingar och grejer att välja på så det var därför jag fick "avslöja" presenten innnan. Eftersom det inte var riktigt gratis hade det inte varit så kul att skicka henne på en variant och så hade hon hellre velat gå på en annan...

 

Man vet att man har blivit STOR när man hux flux får veta INNAN vad man ska få.