Blogga, ett sätt att umgås!

 

Nej, det är inte mina stövlar. Fast jag har ett par likadana, skillnaden är att de är LITE renare - just nu.

Jag blev dock jätte glad när grabben med de här leriga stövlarna och den lite mindre leriga sovsäcken kom hem.

 

Trodde att han skulle vara "i annat skick" typ supertrött efter fyra dagars festivalande men jag tycker att han är i fin form.

Han har varit där typ 50.000 andra också har varit de senaste fyra dagarna....

 

På jobbet var vi tre "festivalmorsor" så vi har lite i smyg försökt hålla oss informerade lite om läget där i Bråvalla fast vi inte har kunnat göra något åt läget...

 

När småbarnsföräldrarna var innerligt glada över att det var fredag och helg så sa vi i kör:

-Och på söndag kväll, då är VI glada! Hoppas vi fick vi tillägga.

 

De där med små barn förstod ingenting...

Men de lär nog få se de också. Om en tio-femton år så. ;)

 

 

I dag blev det JORDGUBBSPAJ till fikat. =)

När jag har ett överflöd så känns det roligt att göra olika grejer av de goda gubbarna.

 

Min dotter brukar säga att göra paj, det gör jag bara för att jag vill åt vaniljsåsen.

Okej, det Ä R gott med vaniljsås men pajen blev faktiskt också god.

Det var ett recept jag provade för första gången, urklippt från tidningen Land.

 

Om du blir sugen på att prova så finns det antingen lite kvar i mitt kylskåp eller så provar du enligt detta recept, och istället för rabarber läser du jordgubbar.

Såg förresten då jag var ute och gick förut att blåbären börjar mogna. Det är ett säkert kort i paj det också!

 

Farmor berättade att jag hade haft en "jordgubbstjuv" på mitt land i går.
Jag trodde hon syftade på min fyrfota pojke men han var helt oskyldig den här gången.

I och för sig borde han ha haft lite svårt att lyfta på det blåa nätet men ibland får man ju oande krafter när man som bäst behöver dem.

 

Jag har ett överskott för min bästa jordgubbsätarkompis är inte hemma hos sin mamma så den där "tjuvens" framfart gjorde dock inte ett dugg. Det var farmors bror...

De som bor i stan brukar ju gilla att åka ut på landet och äta. ;)

Och vi som bor på landet är S Å generösa.. Så kom och ät vettja! Här finns det så det blir över och gott är det.

 

När vi byggde vår altan för en himla massa år sedan så vet jag att min mamma sa:

Våfflor? Det var nog inte det första vi tänkte på då det där uttaget installerades...

Men visst mamma, det är ju JÄTTE BRA!

 

Så i går kom jag och tänka på lilla mamma och det där uttalandet så i dag var det faktiskt våffelpremiär ute på altanen medans regnet smattrade på taket.

 

Med en massa jordgubbar och grädde så smakade det himmelskt gott.

Den som väntar på något gott ni vet. Tog bara en sisådär 15 år innan det blev av.

 

Jag har ju stundtals problem med E N telefon, det är ett känt fenomen.

Men i dag hade jag problem för att jag hade T V Å stycken med mig.

Har fortfarande min gamla trotjänare med mig utifall någon som inte har det nya numret skulle vilja ha tag på mig... "Fasar ut" så att säga...

 

Sedan har jag märkt att jag inte alltid förstår att det är till M I G det ringer i den nya...

När jag missar att svara så förstår den som ringer att det är läge att ringa på den gamla.

Den som jag förstår mig på.

I den gamla V R Å L A R mina barn:

En sådan grej missar jag inte liksom.

 

I dag ringde det när jag var på väg att hämta en för mig känd liten tös.

Upp med den nya mobilen, stolt över att jag hade hörlurar så att jag kunde svara och prata "utan att vara hindrad att göra annat".

Men vad i tusan nu då? Det ska ju "stå" på mobilen att det ringer och jag ska "dra i ringen" och svara.

Jag kan ju det här nu!!!

Det vrålade och vrålade men vart i hela friden är samtalet då?

 

Så börjar jag skratta för mig själv.

Inte konstigt att det inte gick att svara i den nya.

 

Summa summarum räcker det att ha E N mobil att hålla ordning på för min del.

 

 

En del av denna dag gick åt till att ringa och ringa och ringa till en borttappad mobil.

 

Min första tanke: "Hur svårt är kan det vara att hitta den då? Det är ju bara att ta min och så ringa där i området du var i går!"

 

Jag fick två "spårhundar" till hjälp men vi gick bet hela högen trots mina hundratals samtal och också ett försök till sms - om den nu skulle vara i någon annans hand...

 

Mitt hopp var att en vänlig själ som hittade mobilen skulle ringa "MAMMA" i kontaktlistan men det var så tyst i min mobil så. Lika tyst som det när jag ringde till den där mobilen som vi inte visste vart den var.

 

Det kändes inte så bra att regnet hängde i luften OM den där rackarns mobilen nu skulle ligga där någonstans i gräset och vara inställd på ljudlös nu när det inte lät någonstans...

 

Det kändes inte bättre när uppdagades att en till också hade blivit av med sin mobil.

Nej, det är fult att "tro"/"anklaga" någon. Det får man INTE göra. Man får snällt ta ansvar för sina egna gärningar.

 

Efter sju sorger och åtta bedrövelser var det bara att ge upp!

 

Men vad hände då? När det är som mörkast är ljuset som närmast.

Det som inte kommit i tjuvhänder, det kommer fram!

 

Ding, dong på dörren och där stod en grabb med en välkänd telefon.

 

Så bra det lär löste sig då! =)

Om han hade lånat den eller "tagit hand om den" eller något annat det bryr vi oss inte om utan är innerligt glada över att han lämnade tillbaka den.

Skönt att det finns snälla människor i vår värld.

 

 

 

 

 

 

Precis lagom till midsommarafton fanns årets första röda jordgubbe i det egna landet.

Upptäckte det så "passligt" i går kväll när jag skulle gå kvällspromenaden då kom på att jag inte tittat ett dugg i landet sedan jag la på det blåa nätet...

Så jag styrde iväg mot landet till att börja med.

När jag lyfte upp nätet för att norpa den första "gubben" så kom jag på: JAG HAR JU BORSTAT TÄNDERNA!

Så det blev ingen premiärätning.

Med nyborstade tänder "skär" det sig att äta frukt och grönt och den fina premiärgubben ska NJUTAS!

Så den sitter där ute än... Jag tror att det är flera på gång att "rodna" och när de väl drar igång brukar det gå ganska fort.

 

Så blommar potatisen också så om ett par veckor går de att äta.

Färskpotatis med en massa dill. Mums!

 

Det är de enda odlingarna jag har för det gröna på grusgången det växer utan min hjälp.

Det kan jag lova!

 

 

 

 

Bor man på landet och är förälder så får man snällt pussla ihop sitt eget schema så att det passar ungarna.

Jag är van!

 

Nu när jag pusslar för att det ska passa med sommarjobb så ska jag naturligtvis inte klaga.

I vardagslag brukar jag släcka lampan vid 23-tiden och så brukar jag vakna några minuter innan klockan är satt på pipning klockan 5:00.

 

Att jag börjar jobba klockan 8 är lite märkligt kanske...

Men det sitter i att gå upp klockan fem från den gamla goda tiden då jag och hunden tog oss en rejäl promenad alla årets jobbardagar, oavsett temperatur och ljus.

Jag har inte riktigt förstått att vi går en max en kvart nu för tiden...

Kanske lär jag mig snart.

 

Den här veckan droppar jag in på jobbet vid 9-tiden, precis lagom till fikat.

Egentligen behöver jag inte fika eftersom jag äter frukost "så sent" men det är ju lite socialt i alla fall...

 

-Men Malin, KOMMER DU NUUUU? var kommentaren den första sena morgonen.

Alla är ju vana vid att jag är på plats långt innan åtta. Jag tycker om att vara ute i god tid. ;)

-Ja, jag har ju sovmorgon den här veckan. SOVER TILL HALV SJU VARJE DAG!

 

De flesta tittade på mig som om jag inte var klok.

Tydligen är det inte alls sovmorgon utan "tidigt ändå" när man bor i stan och börjar jobba klockan åtta.

 

Till de som "chockeras" över mitt tidiga morgonliv brukar jag alltid dra till med:

Då blir de så "förstående".

Även att jag inte med ett enda knyst påstår att den hyser några djur så tycks de flesta göra en egen ekvation så att det blir så.

 

 

 

Jag "surade" ju lite i förra veckan över att den där "grillen med två avslastningsbord" på Ica inte fanns kvar på deras hämta-själv-lager när jag väl bestämt mig för att slå till.

 

Ibland när någon surar brukar jag glatt säga:

De tittar då alltid lika frågade på mig - om de inte känner mig så väl vill säga - och så ser jag att de undrar om jag ÄR religiös på riktigt eller om jag bara "hittar på".

 

Pyttsan!

Nej, folk får tro som de vill, på Gud, Tomten, Storken eller som jag - PÅ MIG SJÄLV.

Fast ibland är det så innerligt skönt att "lägga över ansvaret"...

Jag gick i alla fall i söndagsskolan när jag var liten så jag är bombsäker på att jag finns i "bevakarlistan" där på ett eller annat sätt i alla fall. Jag klämde alltid i så glatt i alla glada sånger när jag var liten i alla fall och jag lyssnade intresserat till alla berättelser jag fick höra. Jag tyckte helt enkelt att det var spännande.

 

Men nu till det jordiska.

På första bästa lunchrast efter min grillfadäs så fanns den bara där:

I "min" stad, i en annan butik och till hälften av priset i den andra staden.

 

Ja, vad kan man annat säga än: Hallelulja! =)

 

Den har dock inte provats ännu för herrarna i huset bytte bort fredagens middag mot hämtpizza så då fick fredagsmiddagen ätas på lördagen och på söndagen var det fotboll så därmed ingen grillpremiär den här helgen.

 

Men vad gör det, vi HAR en grill i alla fall.

Så när man är glad och stolt över sina saker vill man ju gärna ha dem nära, typ i tv-rummet och titta på dem ordentligt.

 

Nej, jag lovar. Grillen har flyttat ut på altanen!

 

 

Medans Frida-kakan står i ugnen så försöker jag ragga fikagäster med den här bilden. ;)

Skyller lite på att jag övar på att mms:a. Inte ett minsta litet ord om jag nog är sällskapssjuk...

 

Eftersom jag har haft en snurrig vecka så gjorde jag dagens bullar snurriga.

Det kändes så matchigt och bra på något vis. Som jag!

Annars brukar jag alltid göra bullarna i formar. Vanligt rullade, inget snurrigt alls.

 

Jag börjar tro att jag är mera social än vad jag vill påskina.

Jag har i alla fall mina fina trogna bloggkompisar här i cybervärlden. En handfull sisådär.

Alla läsare utom två kommenterar ju så jag har full koll. =)

Det där med hög statistik är inte min grej. Säger jag nu, när jag ingen har.

Jag vänder ju och vrider på siffror som jag vill, jag úppskattar verkligen när cirka 80 procent av mina läsare umgås (kommenterar) med mig!!! Det är fin statistik det!

 

Sonen har utfört sitt första uppdrag som skribent hos Svenska Fans, publicerades i går och mamma blir ju stolt som en tupp då det ligger "på topp" på deras sida och då de även har dragit till med citat ur hans skrift på förstasidan.

På bara några timmar hade han haft över tusen läsare.

 

Tänk vilken tur att vi inte är konkurrenter. =)

 

Jag är ju som bekant en ivrig påhejjare vad än mina barn tar sig för, så länge det är bra grejer är det bäst att jag tillägger!

 

 

 

En sådan här ska jag minsann baka i morgon.

Min bästa "Frida-kaka". Om det inte vore en hiskeligt massa mil till min fina bloggkompis skulle jag absolut fixa så hon fick smaka hon också. ♥

 

Så fort det dimper ner ett mail i jobbmailen typ "Något gott till fikat i eftermiddag" är jag alltid där på pricken klockan 15 för att inte missa det som bjuds.

På vanliga fikaraster dimper jag in "när jag är klar med det jag höll på med"...

Ganska "genomskinligt" skulle jag tro men mina kollegor tycker jag är charmig ändå. ;)

 

I dag har jag haft en trivsam jobbardag. Jag har ju varit ledig! Men eftersom jag "ändå skulle skjutsa dottern och sedan skjutsa henne vidare till grannstaden efter hennes jobb" så var det lika bra att vara kvar i stan eftersom hon ändå inte visste när hon slutade och jag ändå skulle köra vidare. Typ, någonting sådant.

I ärlighetens namn börjar jag få lite "tonårstänk" jag också; det vore bättre att bo i stan!

 

Men det finns som sagt något gott med allt.

Till jobbfikat serverades det i dag GLASSBÅTAR.

Det är ju LYX och det är ju SUPERGOTT!

 

Har inte ätit glassbåtar under de senaste hundra åren. Någonting sådant i alla fall så jag blev så nostalgisk och var på vippen att stanna till i affären när jag hämtat dottern, skjutsat till grannstan och var på väg hem.

Men det gjorde jag inte och tur är det för då hade jag nog ätit upp hela paketen själv.

 

Jag har ingen aning...

Jag övervägde ett tag att efter semestern börja gå över till onsdagsledigt, så som jag hade det i tidernas begynnelse då jag var nybliven mamma. Det kändes som att jobba halvtid. Nästan i alla fall.

Men efter semestern, då ska ju min dotter praktisera i "min stad" just varje onsdag så då skulle det vara hiskeligt otaktiskt att vara ledig. Så nu lägger jag den tanken på hyllan åtminstone det kommande året.

 

Men nu när jag tänker efter så stundar det bra tider ändå, på måndag börjar "sommartid" på jobbet. Det betyder att vi får sluta 16 istället för 17. (Jag överdriver ju alltid och kommer att vara kvar till klockan 18. Det beror inte på att jag drar klockan åt fel håll utan anledningen är att jag har frisörtider! Man skulle bo i stan! ;) )

 

Så till hösten, då kommer jag att börja senare varje onsdag! Allt eftersom jag anpassar mig efter de där frisörtiderna. Blir bra, dels lite sovmorgon mitt i veckan och dels att plocka ut en övertidstimma varje onsdag.

 

Säger som Pippi Långstrump; Det här, det kommer att bli så bra såååå! =)

 

I dag har det varit den sista dagen på det första gymnasieåret för min tös.
Men det har vi inte märkt av i år.

Inte köpt den minsta finaste lilla klänning... Så märkligt och konstigt.

Hon handlar i och för sig andra fina kläder så det går ingen nöd på henne men det brukar ju alltid vara ett spring efter "rätt kläder" till avslutningen.

 

Min tös är ju lite tvärtemot så när de andra SLUTADE så BÖRJADE hon.

Sommarjobba! =)

När de frågade på hennes praktikplats om hon kunde jobba redan innan hon hade slutat terminen var hon blixtsnabb med att be mentorn om ledigt och det beviljades eftersom det var inom hennes ämne.

Alla blev nöjda och belåtna.

 

 

Själv har jag använt vantar i dag!

Ja, det är inte så illa som det kan låta.

Tog tag i projekt frosta av frysen.

Då slog det mig:  Hur normal är jag?

Om jag vore en ekorre då vore det glasklart men jag är ju människa!

Mitt "försvar" är att jag bor ju på landet. Då är det bra att ha ett litet "lager".

Förtränger att jag är i stan minst fyra dagar i veckan.

 

Jag hade NIO.

 

Vad kan man dra för slutsats av det?

 

 

 

 

Om du vill ha flera "få lite sällskap tips" så kan du läsa här.

 

Själv tycker jag inte att det är det minsta roligt med saker jag inte förstår mig på.

Är riktigt less och sur i dag, så illa att det kom sådana där ord inte ska skrivas i tryck hoppade ut från min mun.

 

Nya jobbtelefonen har då ställt till det i dag.

 

Skulle sms:a i väg en fråga till en kund och det där med att "Skicka-knappen" var i samma höjd som T9-ord gjorde att jag "schluddrade" i väg ord och ett konstigt meddelande utan att jag förstått hur det gick till.

Okej, EN gång är ingen gång.

På det igen bara!

Så samma visa igen. Då kändes det som jag var nära att bryta ihop.

 

Snabbt kom det ett meddelande tillbaka:

-Malin, dricker du på jobbet?

 

Efter ett djupt andetag och stor koncentration fick jag iväg rätt meddelande med tillägget att jag är en oteknisk nykterist. Det är bara därför jag "sluddrat".

 

Efter ett par minuter ringer den skrattande kunden upp. Tror minsann att han verkligen ville HÖRA om jag sluddrade när jag pratade också!

-Gud vad kul jag fick, tyckte han.

Lättroad är nog bara förnamnet! Men skönt att "känna" sina kunder så väl i alla fall. =)

Så fick jag ju svar på den där frågan två gånger om dessutom.

 

Jobbar man på kontor måste man kunna koppla ett telefonsamtal tycker jag.

Jag är tämligen ensam om att tycka så på mitt jobb men jag står alltid fast vid mina ståndpunkter.

 

Men tekniken. Jag säger bara: den där tekniken!

För att kunna koppla samtal vidare skulle det laddas ner en app.

Ett halvt dagsverke att bara få det att fungera. Så testa!

Vad hinner jag ställa till med då?

Ska "provtesta" med en kollega till en annan kollega. Det bör ju inte kunna gå fel.

Men är det en "sådan" dag så går det ändå.

FYRA GÅNGER "lyckades" jag ringa upp en annan trevlig kund. Han hann dock aldrig svara medans jag irriterat muttrade och svor över att det inte var lika smidigt som förr.

Parkera samtal här, ringa upp nytt där så swischa över det parkerade samtalet eller glatt koppla tillbaka det till mig själv.

INTE RINGA UPP EN ANNAN, OVETANDE KUND MITT I ALLTIHOP.

 

Efter de där fyra samtalen ringde han och skrattade han också:

-Är du sällskapssjuk eller har jag ställt till det på något vis?

 

Jag har då inga problem med att skapa kontakter. Tur att jag inte är blyg av mig. ;)

 

Nu är det ju rysligt spännande att se vad morgondagen har att bjuda på.

Funderar skarpt på att stänga av telefonen och säga att all kommunikation med mig sker antingen på mitt kontor eller via mail. Åtminstone tills jag blir på bättre humör!!!

 

 

 

Ja, nu vet jag sannerligen varför jag ofta gör saker på samma sätt hela tiden.

Jag glömmer annars!

 

I dag när jag var i grannstaden och handlade i ett stort varuhus, ja, stort enligt mina mått mätt, så parkerade jag inte där jag brukade eftersom det var överfullt på parkeringen.

 

Glad i hågen påminde jag mig själv om att jag skulle gå ut i "andra dörren" och hitta bilen där när jag handlat klart.

 

Jag var på superbra shoppinghumör och styrde i väg mot grillarna.

Hoppsan, vad de är dyra då.

En liten grillhink för 99:- är det inte ett himla bra alternativ ändå? ;)

En grön! Eller en rosa?

 

Nä, efter moget övervägande och lyftande på alla "huvar" så fastnade jag för en stabil sak med två avlastningsytor. 200:- i rabatt dessutom. Det är ju då jag ropar fynd.

Men det hade tydligen andra gjort före mej för nu fanns det ingen kvar där ute på "hämta-själv-lagret".

 

Inte hittade jag någon personal heller, jag brukar annars vara duktig på att "prata mig till att det går så braaaaa med det där visningsexemplaret".

Attans! Jag som hade bestämt mig och var på hugget att öppna plånboken i alla fall.

 

Nä, det fick bli det andra på listan istället...

 

Så ut genom andra dörren som jag tydligt kom i håg och vad händer då?

Bilskrället är borta!

Eller var det JAG som var borta?

Tydligen pratar jag lite med mig själv och tant börjar engagera sig lite hon också...

Fast hon hade hittat SIN bil, det var hon säker på.

 

Bestämde mig för att det nog var JAG som var borta i alla fall och så fick jag gå uteslutningsmetoden och förstod nu varför det är olika färg på vagnarna. Det gäller att ta en vagn i närmsta "båset" och så går man tillbaka till rätt färg och DÅ, DÅ finns bilen i närheten.

Med eller utan grill i vagnen så att säga.

 

Annars är det ett bra sätt att få kontakt med folk, att verka lite förvirrad.

Ett tips om du någon gång skulle bli lite sällskapssjuk i din ensamhet. ;)

 

 

 

När man har barn i huset skulle man minsann skriva ner alla roligheter på en lapp och lägga dem i vitspottan!

Så går de att ta fram och liva upp en icke så glad dag.

Bra idé.

 

Nu är det inte bara små barn som ger upphov till lappskrivning utan även de här i modell större säger minsann ett och annat som man kan skratta åt.

Eller inte!

 

Som härom dagen när jag satt med mina två barn vid middagsbordet, lite trött och sur efter en hård dag på jobbet. Ungefär.

 

Så försökte jag hitta NÅGOT bra i alla fall.

 

-TVÅ saker är jag i alla fall glad över här i livet. Något som jag kan säga att jag har lyckats med.

 

Dottern säger blixtsnabbt:

 

-JOBBET OCH BILEN MENAR DU VA´?

 

Sonen tittade på mig och han förstod min känsla av att inte riktigt vara på samma linje...

Tur att HAN åtminstone förstod vad jag hade syftat på till att börja med.

 

Kära barn, det finns alltid, alltid två som står överst på topplistan.

Vad de än gör, helt villkorslöst.