Blogga, ett sätt att umgås!

       

Döden, döden

I år duggar begravningarna tätt i grannskapet.

 

En av farmors barndomsvänner har somnat in, och då tänker jag inte på Prinsessan Lilian...

Farmor har ju lite svårt att säga vad hon verkligen vill, be om hjälp och så där så jag försökte "förekomma" med att fråga om hon ville åka på den där väninnans begravning.

-Jag kan skjutsa dig om du vill!

 

Hon skulle tänka på det.

 

Ena dagen ville hon och andra inte. Det är väl lite det där med dagsformen när man själv är gammal, att det inte är så lätt att bestämma så långt i förväg.

 

Hur eller hur så hade hon bestämt sig i dag, hon ville gå.

Det kan vara klokt. Det är sällan man ångrar något man GÖR i efterhand men däremot kan man gräma sig över det man INTE GÖR.

 

Hon ville också att jag skulle gå på begravningen.

Morfar, mormor, gammelmoster, farfar, gammelfaster, mamma, sambons farbror, min farbror, sambons faster.

Det är de som jag varit med och tagit det sista farväl av.

Nummer 10 blir jag "ledsagare" på. Till en tant jag aldrig sett...

 

Självklart följer jag med farmor när hon vill gå och ha mig med vid sin sida men jag bad henne se lite skröplig ut, att jag får hålla henne hårt i armen under hela "proceduren", annars ser det så hiskligt märkligt ut att JAG är där!

Men jag ska hoppa i min svarta dräkt och vita blus, lugnt, fint och värdigt. Jag lovar.

Så snäll du är som ställer upp.
Begravningar är ju sällan roliga men väldigt vackra.
Min egen mamma som passerat 80, är likadan med velandet. Vill inte vara till besvär men man får sig en känga med munnen om man inte tittat förbi på ett tag.
Vi blir nog likadana.
/P

Jag ska nog inte ens försöka räkna efter hur många begravningar jag har varit på... <:-( Men ledsagare på någon sådan har jag inte varit. Tror dock det kommer att gå hur bra som helst för dej att vara det - kan inte tänka mej att någon kommer att tycka att det är nåt konstigt. :-)