Huj så rädd jag blev
I går morse stegade jag i väg som jag alltid gör några minuter efter det att klockan slagit fem på morgonkulan och det är vardag.
Inget konstigt alls.
Denna vecka är förstås den enda skillnaden att jag och min fyrbente vän går lite längre...
Eftersom detta inte är en motionsblogg så är det inte om själva stegen jag ska berätta utan om hur mitt hjärta for upp i halsgropen.
I fjol var det en morgon då jag skrek så tårarna nästan spröt.
Min hund försvann utom synhåll i skogen men när jag kallade på honom hör jag hur han vänder emot mig, jag lyser med pannlampan åt hans håll. Eftersom han har reflexväst får vi alltid snabb kontakt men jag såg inte bara min hund utan jag såg en G R Ä V L I N G som kom springandes lika rakt emot mig som min hund.
WIAHHHHHHHH!
Grävlingar gillar uppenbarligen inte sådana ljud före klockan sex en vardagsmorgon. Den vände ganska tvärt.
Sedan har jag inte tänkt så mycket mera på den där händelsen. Ända tills i går morse.
Vi gick där så fint min hund och jag så kom vi till det där "grävlingstället". Jag var lite före och så hör jag ett morrande ljud bakom mig. Min hund låter inte så ofta men det var inte hans morr utan ett morrljud jag inte kände igen. Tanken gick snabbt till den där grävlingen. Morrar de? Jag vänder mig och och ser hur något svartvitt har hoppat på min hund. Hjälp!
Det är NU hjärtat ligger i halsgropen och det far världens iling genom kroppen.
Jag sansar mig på något konstigt vis och tittar hur min hund som inte gör något motstånd. Samtidigt ser jag att "grävlingen" har reflexhalsband.
Tack, käre gode Gud, det var ju bara våran "grannpojke" som sprungit en alldeles egen morgonpromenad.
Inte konstigt att min hund inte gjorde någon stor affär av detta, det var ju hans favoritkompis som kom "från ingenstans".
Att det inte är en grävling ser jag också - men vad är det??? För ras, alltså. :-)
På ett grannställe finns det rätt många hundar, som inte sällan är i trädgården - i säkert förvar bakom hyfsat högt staket. Fast i vintras var det ju så mycket snö så en gång när vi gick därförbi och hundarna kom rusandes som vanligt för att markera och skälla ut oss, så lyckades den ena på nåt vis i farten rutscha över staketet och hamna ute på vägen. Den blev så paff så den inte visste vad den riktigt skulle göra - och till råga på allt fick den sej en åthutning av mej att gå hem igen! <:-)
uj, e du ute sååå tidigt, jag tycker jag e tidig o då e kl 7...imorrn blir det riktigt tidigt här, måste gå promenaden med dogsen innan vi åker på spa...och dom ska till hundvakterna=)
kramar, ha en fin helg...de ska jag=)
Men OJ jag hade nog blivit livrädd båda gångerna. Grävlingar är ju inte att leka med om man säger så...hua!
~Ingrid
Den här grävlingen verkar betydligt trevligare att möte än de grävlingar jag sett ;-) Fast jag har sluppit möta såna när jag går med Pepsi och Alva!
*Fy så otäckt!Tur att det bara var "kompisen" och inte en grävling!
Kraaaaaaam!
Liza
Vilken tur att det var kompisen och inte en grävling ni mötte. Skönt jag inte råkar på en sådan under mina skogspromenader. Vet var de håller till, kram
