Blogga, ett sätt att umgås!

Sedan en massa år tillbaka anordnar vår lokala idrottförening en auktion varje sommar.
Folk skänker det som de tröttnat på, andra ropar in. Återvinning och rundgång.
Repris på gamla godingar tycker jag mig se, jag som varit med där i några år.
Men det är ju bara bra som samma sak kan ge pengar till föreningen flera gånger om.

Jag har dock haft en paus i mina besök på auktionerna, sedan det där året när det började gå rykten om att jag både skulle flytta, skilja mig och var gravid!
Ja, vad skulle de tro?
Min snälla tanke var bara att "få igång auktionen lite" men icke. När jag ropade 20:-, 10:- så fick jag istället stolar, bord, barnstolar, gungstol, fåtölj, sparkstöttingar och Gud vet allt. Det blev lite mycket, det blev det.
Inget av det där behövde jag egentligen. Men kul hade jag i några timmar.

Herr´n i huset hjälpte mig snällt att få hem alla mina "fynd" när jag ringde efter honom.
Efter detta har jag tagit det säkra före det osäkra och inte åkt på en endaste liten auktion.

I år kliade det dock i fingrarna, eller i munnen - att få ropa lite iallafall.
Märkte att Herr´n ville vara nära mig och det var TUR för när möblemang inte fick ett enda bud då hade jag en sådan lust att åtminstone ropa 20:- och få igång budgivningen.

-NU ÄR DU TYST!!!

Det är inte ofta han säger till, så jag gjorde som han sa.

Men när den gamla vågen lyftes upp i skyn, en sådan som jag sneglat på under alla loppisturer, DÅ ropade jag - och en kvinna till.

Eftersom jag nu inte ropade in något annat så tyckte jag att jag gott kunde ropa tills hon tystnade.

Snyggaste pumpafatet i köket!