Blogga, ett sätt att umgås!

När jag är hundra är min son 78 och dotter 75. Jag anar att jag kommer att bekymra mig lika mycket om dem då som nu, om jag inte blir riktigt senil förstås... Eller jag kommer nog att göra det då också för då kommer jag ju tro att de fortfarande är 8 och 5 eller något i den stilen... Det ingår nog i mammapaketet!

Nu när vi har bebis i vår närhet så friskas minnet upp om att de små pockar på uppmärksamhet "tusen gånger" varje natt och allt annat som hör till när man har en egen liten. Allt det där har jag glömt och jag får nästan sätta silvertejp för munnen så att jag inte hasplar ur mej:

Små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer!

Man står sig själv närmast, det är en sak som är sann. Lika sant är att varje ålder har sin charm och sina "plågor".

I dag har det varit en sådan där dag då jag varit orolig hela dagen...
Redan i går kväll måste jag ha virrat till det för när jag skulle ställa klockan på ringning så hade jag av misstag fått på "jobbardagsalarmet" så klockan skrålade igång redan vid fem. I och för sig var det skönt att vända på sig och försöka sova en stund till.

Min förstfödde skulle i väg på fotbollscup med nya fotbollslaget och den här gången tänkte jag inte en sekund på själva målvakteriet och hur det skulle gå med debuten mellan stolparna i nya färgerna... Det enda jag tänkte på var de trettio milen (15 mil dit och 15 mil hem) han skulle köra på egen hand med nya lagkompisar i bilen. (Juniorlaget, därav vimlade det inte av "körkandidater".)

Jag som är så "överambitiös" tänkte först på om andra föräldrar verkligen ville att deras "ungar" skulle åka långt med en som haft körkort i på pricken två veckor? Jag kan själv säga att jag var INTE överförtjust då för några år sedan då kompisarna började få körkort och de for härsan och tvärsan hej vilt...

Så skulle det blåsa som tusan. Huj vad det sliter i bilen. Tänk om det blir halt? Så hoppar det ut djur över vägen när det är mörkt! Med fyra killar i bilen är det säkert någon som vill skrålar att man ska köra FORT!

Nej, fy tusan vilka skräckscenarion jag kan måla upp. Jag har fått höra en antal gånger att jag inte "ska hålla på så här".

Jag anar att det är som med småbarnsbekymrena att "efteråt" så har jag förträngt alltihop men en sak är säker när dörren rycks upp och en glad röst ropar:

-Hallå, nu är jag hemma! då blir jag så himla glad!

Jag var nog en vallhund i mitt förra liv.

Jo, det hade gått bra i debuten.
Laget gick vidare till slutspel innan de fick gå av planen och åka de femton milen hem.