Jag är en snäll person jag
På vardagskvällarna hinner jag inte så mycket "extra".
När jag stod med kvällens disk tyckte jag att jag låg ganska bra till tidsmässigt så jag hade hopp om att hinna slå mig ner vid datorn en liten stund när jag diskat, fixat tvätt, gått en massa steg och allt det där vanliga...
Men mitt där i diskfixandet så ringde pappa och undrade om jag ville ha lite blåbär.
Min pappa är expert på att hitta på något "viktigt ärende" när han är sällskapssjuk.
Jag kommer säkert att vara EXAKT likadan en gång i tiden och kommer att klura ut den ena saken efter den andra att "underhålla" mina hårt arbetande barn med. ;)
Du slutar ju vid fem, såklart att du har tid att umgås med mig fem över ungefär...
Hur eller hur så hör inte pappa "mellan raderna" att jag inte är SÅ förtjust över spontanbesök så här på vardagskvällen... Så det fick bli en lite kortare promenad än vanligt och istället blev det blåbärspajsätning.
Himla gott måste jag säga.
För att inte fresta er nu så kommer det ingen bild på den numera uppätna pajen.
Jag är ju så snäll mot allt och alla menar jag!
Jag har en mamma som bor ensam och som jag ständigt har dåligt samvete över. Eller dåligt samvete för att jag inte hinner, orkar eller har lust att sitta där. Men blåbärspaj är ju gott!
/P
Det var snällt av dig på alla sätt och vis. Jag kan offra mig och följa med och äta paj nästa gång om du vill :)
Min pappa sitter mest framför datorn, så han stör inte så mycket - speciellt som den där datorn står 6-7 mil härifrån! ;-)
Däremot är jag STOLT över honom som faktiskt KAN fixa allt med sin dator SJÄLV, trots att han är till åren kommen och så där. Mina svärföräldrar, som är yngre, kan inte - så fort det dyker upp nåt "underligt meddelande" på deras dators skärm kommer det larm-samtal hit med vädjan att genast komma och "rädda" dem (eller datorn, kanske). :-) Tur då att de INTE bor lika långt bort, förstås! ;-)
Har inte längre några sällskapssjuka föräldrar i livet. Själv kan jag bli sällskapssjuk och gör mig ärenden till Veronica med familj ibland bara för att umgås och gosa med de små. Nu blir det perfekt när dottern har flyttat hit inte långt ifrån där jag bor.
Vet att du är en snäll och omtänksam person goa Malin, kram
Oj vad jag känner igen det här! Min pappa var precis likadan ler
Kraaaaaaaaaam!
Liza
Hej Malin,
Jag känner mig litet nedstämd och ledsen efter igår kväll. Jag är mycket av en ensamvarg, eller ett ensam-lamm - men igår kväll då vovven min ville ut och röra på oss - så såg jag min lilla granne Margareta ute i sin fina trädgård. Vi styrde stegen dit och det blev en liten vandring kring deras växter i den av maken välskötta trädgården. Jag råkade nämna för henne o maken att min dotter just den dagen lät bygga upp ett litet varmbonat hus - till sin bror (min son) som fått jobb däruppe i norr men var utan egen bostad - då kommunen inte hade lediga lägenheter alls att erbjuda!
Vi talade om kostnaderna för det lilla söta varmbonade huset och jag var dum nog att tala om att jag hjälpte henne med ett bidrag. "Du ska inte hjälpa dina barn med pengar och bidrag" fräste hon åt mig! Jag bor så nära så att jag dagligen s e r hur mycket dessa grannar har måst hjälpa och ställa upp för s i n a två barn. Under en period var de aldrig lediga en endaste helg - utan tvingades ständigt ta hand om dotterns två barn då dottern inte mådde bra eller behövde vila .... det verkade mycket tungt för dessa morföräldrar. Sedan blev det en hastig skilsmässa för deras 40-årige son, hustrun stack iväg till eget boende - jaaa, men då fick mina grannar stå till hjälp med allt möjligt - självklart - vem skulle inte göra det ? Dessutom fixar denne grannpappa all vinter ved till sonen - han behöver bara komma och hämta med bil och släp - år efter år !
Och mycket mycket mer .... ser ju jag, utan att kommentera!
Nu fräser hon så här åt mig "utan farstu" !
Jag räknade till tio, och så sade jag: Margareta, du skall INTE kasta sten då du sitter i ett skört glashus! Så mycket som ni två hjälper era egna barn ..
Men inte nog med detta! Vi bestämde oss för att gå en litet längre promenad, en slinga runt byarna, med min lilla foxterrier Indra. Ty sommarkvällen var fin fast inte så varm.
Vi mötte en av Maggans allra bästa väninnor som också var ute på långpromenad med sin särbo.
Vi stannade upp och samtalade.
Till saken hör att jag lämnat mitt förvärvsliv som grundskolelärare pga Sjögrens Syndrom,med ständig trötthet och torrhet o sveda o värk i slemhinnor, ögon, svalg, tarmar m m ... och en ganska grav hörselskada. Jag fyller 67 i november, men min make o jag har tagit hand om min reumasjuka o svårt handikappade lillasyster o hon bor hos oss i vårt hem sen fyra år tillbaka. Vi har anställn som pers ass och anhörigvårdare.
Nu råkade jag nämna att jag tänkte ta riktig semester och pension i november och avsäga mig vården pga av min egen (o-)hälsa. Jag sade: Nu har jag gjort mitt, jobbat hela mitt liv och behöver nu pension.
Då öppnade M sin betska mun igen: Det har du inte alls - du har ju varit sjukpensionär i minst tio år!
Joo - men jag har jobbat tungt med min make då vi bakat och sålt bröd i byar o på marknader och det var tungt.
Då var det den andra kvinnans tur att kommentera mig:
Joo, och ni har sålt svart! utbrast hon med en mycket hånfull min. Hennes särbo såg generad och besvärad ut och M skyndade sig att stoppa sin vän med orden: Nej - det var ju Irenes man som sålde .... för att inte väninnan skulle avslöja mera skvaller eller elakheter runt ikring vår omtyckta bröd försäljning.
Jaaa - det kändes som en iskall vind svepte över backen där vi stod, vi tre kvinnor och en stillsam man.
Och jag tänkte, en enda gång gav jag vika och tog en promenad tillsammans med denna lilla varelse som är min närmsta granne - och går härifrån med sorg och harm i mitt hjärta!
Hädanefter blir det nog bara Indra och matte på alla skogsturer och promenader ....
Och - jag kommer inte att berätta det här för min make.
Hur skall denna kvinnan läras att UMGÅS med människor på rätt sätt ....
PS. Hon är nog ganska olycklig på det sättet att hennes make verkar mycket auktoritär och bestämmer det allra mesta i deras liv - hon törs inte plantera en blomma utan att fråga honom. De har pension sen ett par år tillbaka. De reser inte utan vistas mest hemma, maken har förlorat ett öga och är reserverad och blyg ...? eller något - för han besöker aldrig någonsin oss - trots att vi har tomterna sida vid sida.
Vi har också lånat ut en stor bit tomtmark till dem för att de skall kunna odla mera och plantera in och gömma bort en ful grå avloppsbrunn - som står just utanför deras köksfönster .... vi tar inget arrende för det! Vi har en mycket stor tomt, jaaa - tre avstyckade tomter och många byggnader därpå. Samtidigt så renoverar vi ständigt på gården ....
Jag behövde få skriva av mig och råkade finna Dig på GOOGLE sökord "Att umgås" ...
KRAM från irre
