Blogga, ett sätt att umgås!

Under årens lopp har jag ibland känt att jag INTE vill ha presenter.
Lite konstigt så där kan tyckas men jag har så himla svårt att säga att något inte passar mig...
Skillnad förstås att få presenter där innehållet i paketet är som hand i handske!

Värsta senariot är förstås om jag säger att "å så fint" och får mer och mer av det där som jag egentligen inte vill ha. Eller är "tvungen" att ha något stort och anskrämligt framme för att givaren inte ska bli ledsen.
Så dumt! Nej, frågan är hur man ska "hantera" det?
Inte bry sig så hårt är väl det bästa... Tacka, ta emot och se glad ut ungefär.

Nu när jag fyllde år fick jag JÄTTE SÖTA örhängen i form av ugglor!
Givaren hade döpt dem efter mina barn och såg verkligen fram emot att se mig bära dem.
Jag gillar dem till max MEN! Jätte stort men!
De små ugglorna är "tunga" som örhängen. Jag bär "aldrig" annat än örhängen som sitter fast i öronen så detta var en present som var så rätt som var så fel eller hur jag nu ska säga.

Jag la ner dem i den fina asken igen och så har de fått bo där. Stackars, fina ugglor!
I går provade jag att ha dem som broscher men den där säkerhetnålen som jag förakrade dem med levde inte upp till sitt namn. Var inte ett dugg säker. Jag var på Kick-Off och de där små ugglorna de for hej vilt i konferensrummet. Alla deltagare engagerade sig med liv och lust i mina ugglor och hjälpte mig snällt med att hitta mina "barn" igen. Mycket snällt och vänligt, jag säger då det.
Tur att mina livs levande barn inte var med, de hade skämts ihjäl - flera gånger om.

Så i går kväll när jag skulle "smycka av mig" såg jag att den där "öglan" som örhängeskrokarna suttit på var ju så stor att en silverkedja gick att dra igenom. Så perfekt!
Nöden är uppfinningens moder.

Malin älskar halsband!!!
Så nu kära, söta ugglor ska jag allt låta er hänga med både hit och dit och jag ska alltid hålla koll på er.

Visst är de söta!?