Blogga, ett sätt att umgås!

I vår gamla trotjänare till bil lyser det en lampa ilsket orange när spolarvätskan håller på att ta slut.
I lugn och ro hinner man då införskaffa ny vilket är perfekt.

I vår nya bil finns det ingen sådan varningsfunktion så pang, bom så väser det bara lite när smutsen på vindrutan ska bort. Iallafall när man kör som jag. Inte bryr sig ett dugg om underhåll mer än att jag lämnar över nyckeln till servicekillen på verkstaden när det är dags för det. Hämtar, betalar och ser glad ut när jag glömt bort vad kalaset kostat.

I går väste det så där när jag körde hem från jobbet. Så dumt då.
Varje gång detta fenomen har inträffat har jag utan att passera gå åkt till någon litet ställe som säljer bland annat spolarvätska och så har jag lite glatt sagt till karl´n bakom disken:
-Jag vill betala denna och så att du häller i den!
Det har gått galant varje gång. I flera år.

Så i dag. Då var det en tjej bakom disken. En tjej som gick i en parallellklass till mig.
Hon såg ut att tro att jag kunde det där med att slänga upp motorhuven själv. Jag hade inte hjärta att förstöra hennes illusion så jag sa inget om den där påfyllningen...

Vad blev summan av kardemumman av det?
Att jag bara kan be karlar om hjälp? Är det bakvänd feminism? Inte vet jag och jag bryr mig inte heller, istället engagerade jag mig med instruktionsboken i ena handen och spolarvätskan i den andra och nu sitter jag här och ler likt en treåring som har en fin fras på lut i alla situationer:

-KAN SJÄLV!

Så tack lilla Mia för att det var DU som stod där i kassan i dag. Nu lärde jag mig något!
Det är aldrig försent för nya lärdomar.