Blogga, ett sätt att umgås!

Som nybliven hundägare hade jag jätte stor ambition att lära min hund en massa grejer.
Jag har aldrig någonsin förut haft en sådan otroligt samarbetsvillig kompis trots att jag är uppvuxen med hund. Min första allra egna var något speciellt.

Jag anmälde oss till hundkurs för det hade jag aldrig gått på någon gång.
Siktet var inställt på att lära honom spåra såsmåningom.

Innan kursen dragit igång tränade vi naturligtivs på allt "vanligt" som hans namn, ha på sig halsband/koppel,  komma på kommando, sitta, ligga, vänta tills han fick "varsågod" både vid vägkanten, gå in/komma ut från bilen osv. stanna kvar och jag vet inte allt.
När han blivit "vardagslydig" gick vi på lite "konster". Sådant tyckte barnen var roligt att delta i och med liv och lust lärde vi vår fyrfota vän allt vi bara kunde komma på.

Hösten kom och ingen kurs drog i gång som utlovat, jag som är överambitiös ringde och frågade när den skulle börja.
En dam svarade jätte snorkigt att HON minsann skulle ringa MIG när den började. Det var SÅ hon hade sagt då jag anmälde mig.

Jag var inte senil på den tiden så jag kom ihåg det!

Hon har inte ringt än så tack min skapare för att jag på sunt förnuft vis fick en god, klok och duktig hund utan hennes hjälp.

Det känns lite sent med valpkurs nu...

Nej, vi övade aldrig på att han skulle ge mig besökandes plånböcker.
Det kom han på alldeles själv!
Ganska smart.