Blogga, ett sätt att umgås!

       

Rena rama skiten

Nu när han snart är tolv

har han bajsat på vårt tv-rumsgolv

 

Det var inget roligt rim.

Tyvärr är det sant.

 

Det var i går när han hade en hundvakt här.

Hundvakten påstod att det gick SÅÅÅÅÅ bra att ta bort det och att det "inte gjorde något alls". (?)

Jag som VET att hon har jätte svårt för "sådant som inte luktar hallon" tvivlade starkt.

 

Dottern som var hemma då på det hela utspelade sig deklarerade direkt att HON minsann INTE torkade hundbajs för hon har INGEN hund.

Det är sant.

Lika sant att den gamle mannen med all säkerhet inte vill bajsa inne.

Precis som jag trodde hade den stackare som gjorde fint här igen hulkat sig och varit nära på att behöva en hink till.

Som jag skrattade när min dotter "visade" hur det hela hade gått till!

 

Men när jag satt där på jobbet  i går och från dottern fick veta vad min hårige herre gjort skrattade jag inte.

Kvällen innan hade han varit extra stel i ena bakbenet så jag la ihop en egen ekvation om att det var dags att göra något som är ännu otrevligare än att torka härligheter i tv-rummet!

 

Jag önskar av hela min själ att Gud Fader ska ge en hjälpande hand då den stunden är kommen. Jag vill slippa att ta det beslutet. Jag har aldrig varit i den här fasen förut, aldrig haft sådant stort, eget ansvar för ett annat liv.

Eller slutet av det... Två här hemma propsar på att det inte är "så långt gånget" så jag ens ska snudda vid tanken. Men jag velar lite och fegar. Det blir till en stor klump i magen.

 

I dag är den gamle mannen pigg och glad så jag låter livet rulla på ett tag till...

 

Det verkar vara fler steg än hela härligheten på TVrumsgolvet och ett sista besök hos veterinären...
Bra! Hoppas det återstår än fler år!

Jag har varit med om det där hemska slutgiltiga två gånger. Vår puli Henke var elva år och blev sjuk, fanns inget att göra, jag var så oerhört ledsen, det var så superjobbigt, han var en så go hund.
Andra gången det hände var när vi precis fått vår dotter, hon var bara några dagar gammal och jag hade henne i knät när vår andra puli Freddie försökte hugga henne i huvudet. Ja, han var så svartsjuk och det hade vi förstått så jag var givetvis på min vakt. Men där gick gränsen alltså, nästa dag tog min man honom till veterinären som tyckte vi hade tagit rätt beslut. Han hade varit med om så många gånger när hunden redan hade hunnit bita barnet.
Nu har vi världens snällaste hund och allt är frid och fröjd.
Kram

Otroligt jobbigt att behöva tänka tanken ens att ta ett beslut. Men en dag är det dags för även de finaste hundarna att åka till hundhimlen...
Hoppas att det är länge kvar än!
Kraaaaaaaaaaaam!
Liza

Ja det är inget lätt beslut att ta. Hoppas ni kan komma fram till något gemensamt! Kram

Förstår precis!! :-(

Det ÄR enklare när de blir knall och fall jättedåliga, så man lixom inte har något alternativ än att göra slut på lidandet så fort som möjligt.

Det är tusen (eller ivarjefall hundra...) gånger svårare att fatta samma beslut när ålderdom och sjukdom kommer smygande på ett mer långsamt vis, och där hälsan går upp och ner. Så var det med vår första hund, borderterriern som blev över 15 år gammal men som vi i efterhand insåg att det borde ha räckt om han hade fått bli 14... <:-I Det sista året han levde var inte riktigt värdigt, men det gick ju...

Och antagligen, om historien upprepar sej med den nuvarande hunden, så kommer vi att begå samma "misstag" igen - just för att det är så svårt att bestämma sej, och för att dagarna då hunden trots allt är pigg och mår bra, har ett stort värde.

Nu kommer väl förhoppningsvis snart våren, och en fin tid då din gamle kille kan vara ute en massa. Jag hoppas verkligen att han kommer att få uppleva det!!

KRAMAR!!! :-)

Just det där när de börjar bli skruttiga, är jobbigast. Då måste man ju själv bestämma. Blir de sjuka bestämmer man ju inte själv över situationen.

Jag säger ofta till mina kunder, man får inte vara egoistisk. Men en hund har också rätt att bli gammal. Men om man vårdar och vårdar, Drar på det, ska man fråga sig varför man gör det? Är det för hundens skull eller är för sin egen?

En del hundar blir osäkra, förvirrade över olika situationer, på äldre dar. En del har svårt att hålla tätt.
Vänta och se om det är återkommande. Han kanske bara spelar lite senil?
Ger ni något för hans leder? Glukosamin är kanon.
/P

Lilla vovvsen, hoppas att det bara var en tillfällig formsvacka. Att han får uppleva ännu en vår och sommar, att du slipper ta jobbiga beslut! Kram