Blogga, ett sätt att umgås!

       

Marita, du glömde en grej

I morgon startar höstlovet för en i familjen. Hon brukar ju passa på att åka söderut när det vankas lov, så även idag.

När jag hade vinkat av henne vid tåget hoppade jag in på Pressbyrån för att få något i magen. Fumlade med guldpeng, femmor och enkronor tills jag fått ihop 22 kronor till en keso med nötter.

Då lyfter kioskkillen upp ett bankkort ur kortläsaren och konstaterar att kunden före mej glömde kortet!

-Jag kan springa efter henne! säger jag som den självklaraste sak i världen. 

Han såg lite förvånad ut när jag övergav min betalade keso, ryckte åt mig kortet som en tjuv o sprang mot dörren.

Varför envisas jag med att engagera mig i allt?

-Hallå! Du glömde kortet!

Damen med lite rosa på ryggsäcken sa inte ett knyst, tittade bara på mig som om jag inte var klok.

Aj då. Jag hade pysslat för mycket med de egna mynten än att kolla på vem som stod före mej. Då kom jag på det geniala att läsa namnet på kortet.

MARITAAAAAAA!

Det var ingen som reagerade då heller så jag fick traska in i kiosken igen utan utfört uppdrag.

-Tack snälla du! säger killen på andra sidan disken.

-Men det gick ju inte så bra...

-Men du försökte!

Haha, jag är likadan. Klart man gör vad man kan för sina med människor, eller hur. Men ibland tänker jag likadant, varför ska alltid jag....?
/P

Gott försök! Tråkigt att du inte hann ifatt.