Blogga, ett sätt att umgås!

       

Tur med vädret

När min son skulle börja spela fotboll hade jag noll koll på allt som hade med fotboll att göra.

Visste inte hur jag skulle hjälpa honom att sätta på benskydden och det där med offiside var lika med grekiska för mig. Fast det kör de ju inte med i början så det var senare den lärdomen kom...

 

Minns så tydligt den där gången sonen och hans lagkompisar hade matchställ på sig för allra första gången.
Så stora de kände sig och så stolta de var.

Nu var matcherna PÅ RIKTIGT minsann.

Det är 15 år sedan nu...

 

Många matcher har passerats, hur många timmar vi tillbringat vid fotbollsplanen kan jag inte räkna ut.

Inte heller hur många mil vi skjutsat.

"Morsan hon gör det för hon tycker det är kul" sa han en gång då en kompis frågade varför jag alltid var med.

 

Så många förluster, ibland en och annan vinst.

De har det kämpigt lagen från landsbygden då de möter stadslag som har så mycket folk att de kan byta ut hela laget hux flux så in kommer nya friska krafter att kämpa mot de som redan sprungit en halvtimma.

 

Intresset har dock varit så starkt hos min egen målvakt.

Viljan att rädda varje boll. Glädjen över att vakta mellan stolparna har alltid varit där.

 

Som mamma tyckte jag det var lite "läskigt" när min "lille pojke" som då fortfarande var liten skulle upp på seniornivå. Att få stenhårda skott på sig. Usch! Men tydligen var det vara ännu roligare, ännu bättre.

Då ledaren ropade: "Kom igen GUBBAR!" tyckte jag det kändes märkligt...

Men jag vande mig vid det också.

 

Varje vår/sommar/höst har hela almanackan varit fullklottrad med tränings- och matchtider.

Jag har varit en hängiven supporter och sett alla matcher, i ur och skur i med- och motgång.

I år efter år har vi sett till att "maten stått färdig" de dagar det har behövts, bilen har varit framkörd och så vidare.

 

I dag har dock en fotbollssaga tagit slut men det är det bara "den innersta kretsen" som vet...

 

Vi hade i alla fall tur med vädret! =)

 

 

 

Vaa?? Va då tagit slut? Skadan eller har han fått eget körkort? Berätta, berätta!! Hoppas det inte är något sorgligt.
/P

Nu börjar jag undra massor! Är det "frivilligt" för att han inte känner att han kan utvecklas så långt han vill, är han less på fotboll eller har han skadat sej så att det är omöjligt att spela mer?

Åh, det låter verkligen vemodigt det här... :-( Men han har säkert tänkt igenom sitt beslut både länge och väl, så. Det kommer att bli bra!! Han blir fri (eller får tid till!!) att göra något annat som han (också!) brinner för - och skulle han nånsin ångra att han slutade, så är det ju faktiskt bara att börja igen! :-)

Eeeh... Skickade lite för snabbt, kom jag på... Det finns ju en sida till av det här, så klart! Den att du och L inte längre får vara fotbollsföräldrar. <:-)

Men jag lovar, det gör faktiskt inte så-å-å ont! Jag och S har ju släppt fotbollen helt och hållet i år, efter att dottern skadade sej och ändå inte var med i matcherna. Tidigare var vi nog inte helt säkra på om vi gick på matcherna för hennes eller vår skull - vi hade ju trots allt ett allmänt fotbollsintresse också! Men i år har det blivit helt uppenbart att det intresset inte räcker till för att följa ett damlag i division 4 i ur och skur, inte om inte egna dottern också är med...

Och det har varit väldigt SKÖNT att istället kunna göra helt andra saker på framförallt helgerna, än att flänga hit och dit på matcher. Nästan som om vi har fått ett nytt liv!? :-D

Fast vad härligt att få vara fotbollsmamma sååå länge. Jag har ju bara fått en säsong innan StorA gav upp.
Dessutom vet man ju aldrig om suget kommer tillbaka för den unge herrn. :)