Blogga, ett sätt att umgås!

I går kväll kände vi oss avskärmade från omvärlden.
Internet var hokus pokus filiokus.
När vi upptäckte förlusten så försökte vi trixa och fixa bäst vi kunde men vi kunde inte alls.
Jag såg hur många sköna kronor skulle få spenderas på något "onödigt", för nog känns det onödigt när man inte får något "mervärde" för pengarna.
Att lägga pengar på internet som vi redan hade innan är liksom ingen förbättring. Skillnad att investera pengar där jag själv väljer.
I morse blev jag så innerligt glad när jag förstod att det hade varit något större fel och inte bara här hos oss.
Att få lagat gratis, det är min melodi. Tjoho!

Summa summarum säger vi nu att det har varit en riktigt trevlig midsommarhelg med fullt med folk och hålligång runtomkring oss. Jag förtränger en envis rethosta som för med sig trötthet och "ont överallt".



Vi har ätit en massa också. När jag hade bakat en tårtbotten på långpannan kom jag på att den där vaniljsåsen den tog vi ju i veckan när vi gjorde blåbärspaj. Hoppsan då. När man har flera mil till närmsta affär då får man finna en annan lösning. Stubbe! Jag gör en stubbe! Eftersom landet med jordgubbar ger en riklig skörd känns det inte som det minsta slöseri att mosa massor och blanda med grädde.
Världens godaste jordgubbsstubbe fick stort beröm. Perfekt!
Jag fick hjälp med dekorationen.



När man äter så mycket kan man få en stor mage men den allra finaste besöksmagen den ligger det en bebis i. Jag och en annan i församlingen var TVUNGNA att fråga om vi fick "spå" med guldringen.
Den blivande mamman var inte alls svår att få med på våra noter.
Ringen pendlade fram och tillbaka medans den blivande pappan såg alldeles förskräckt ut.



Två små söta gäster vet vad det är där inne i magen, med all säkerhet är det en liten kusin! =)

På mitt förra jobb hade vi inga firmafester alls, det var ju bara jag och chefen...
På mitt första jobb var det alltid fest inför semester och jul och alltid på en fredag.
Nu minsann, nu är det fest på tisdagar. Så därför kändes det som en fredag i går.
En höstfredag för att vara exakt.

Vi roade oss ändå hemma i vår chefs trädgård.
Han hade hittat på tävlingar som av en del chefer ansågs grabbiga. Kasta yxa, backa med trädgårdstraktor och vagn runt koner, salongsgevärsskytte och så gissa åtta örter i hans frus trädgård.

Yxkastning är absolut inte min grej. Tycker att det är läskigt.
Backa. Om jag behöver backa anlitar jag Herrn i huset. Det fick man inte här...
Örter kunde jag lite, vet ju hur de ser ut på bilderna på mina burkar i kryddhyllan.
Då var det bara skyttet kvar.

Jag visste att det bara var i den grenen jag kunde ha chans att kamma hem full pott för alla tjejer fick skjuta med stöd. Grabbarna på företaget tyckte att det var helt okej att tjejerna fick ha det så.
Jag tyckte också att det var lite lätt då men visst tackar man och tar emot.

Så när det blev min tur att visa talangen så vrålar en i sällskapet:
-Malin måste skjuta som killarna, hon KAN ju!

Jag blånekade med fingrarna i kors.
-Skojar du eller?
-Nej du, en kund berättade minsann att du har jägarexamen och att ni jagat tillsammans.

Nu var det ju liksom inte lika häftigt att kamma hem full poäng...

Att man aldrig kan få glänsa. ;)

Här har det ätits hej vilt de sista dagarna.
Himmel och pannkaka så gott.

I torsdags fick min förstfödde sommarlov och det uppmärksammar förstås en mamma med en tårta.
Eftersom det dessutom var den första dagen med "sommartid" för mig så upptäckte jag att när jag slutar "redan" klockan 16 då hinner jag att B A K A på kvällen. Himla gott med nybakta frallor också.
Det doftar så hemtrevligt i köket dessutom. Ombonat på något sätt.

På fredagen var det dubbelt firande, min tös slutade 8:an så efter hennes avslutning slank det ner marängswiss.
Sedan for vi i väg på studentuppvaktning där det vankades god buffé och sedan en smaskig prinsesstårta.

I dag har det regnat klippt hela dagen, minns inte när det hände sist.
Det kanske var i samma veva som jag åt så här enormt dag efter dag? ;)

Önskade i går kväll att vågen skulle gå sönder nu då den visade så höga siffror.
Borde ha önskat att jag skulle få en massa nu-bränner-jag-kalorier-inspiration istället.
Dumt val det där. För när en i huset varit ute i flera timmar i det blöta vädret så hänger han de dyngsura kläderna på en krok i badrummet över vågen. Så sa vattnet dripp, dropp, dripp, dropp på min våg.

Kan i kväll konstatera att vågar inte alls mår bra av så mycket vatten på sig på en och samma gång.
Helt svart!

Första gången jag blev "bönhörd" minsann. ;)

Ska man skratta eller gråta?
Välj alltid skratta, det är det bästa valet.

Att leva i nuet, ta vara på dagen positivit inställd till förändringar.
Sådant hör man ju talas om ganska ofta.

Jag gillar inte förändringar. För det mesta iallafall men just i dag har jag bestämt mig för att inte vara tjurigt inställd till nymodigheter utan anamma det med liv och lust. Jag berättade om min inställning på gårdagens fikarast.
Kollegorna har börjat känna mig och fnissade lite förtjust.

-Bra Malin, bra - du KAN!

Något i den stilen sa de.

Den 16 juni är en sådan dag då det införs förändring på mitt jobb.
Varje år.
För mig är det premiär.

Vi får gå hem klockan FYRA!!!
Varje dag till och med den sista september.

Det har jag aldrig gjort under hela mitt yrkesverksamma liv, jag känner redan att jag gillar det. ;)

Ruskväder, evigheter sedan sist.

Mina jordgubbar och potatisland behövde det verkligen så här klagar ingen.
Blev bara så hisekligt trött när det blev så mörkt så efter en tidig och god middag där min dotter gjorde en sagolik räkröra till bakpotatis, vi skjutsat sonen till partaj och sedan planterat isbegonior på kyrkogården så tänkte jag att jag faktiskt kunde kosta på mig att vila en stund.

En liten stund!
Det är inte likt mig. Jag brukar inte vila alls.

Jag vaknade TRE TIMMAR efteråt.

Oj då!

Men himmel och pannkaka så skönt det var.

Tvätten låg otvättad, blommorna oplanterade, diskmaskinen outplockad och hunden sussade lugnt brevid så det här med att vila en stund är inget jag behöver oroa mig för.

Allt väntar på mig.

Bra att vara piggelin när det ska ut och köras "partajtaxi" i natt...

Kommer ni håg "grävlingskompisen"?

I går kväll var det inte lika "lyckat".
Jag hörde något som lät en bit in i skogen.
Min hund såg VÄLDIGT intresserad ut.
Så intresserad att han skulle kolla upp vad det var.
Det kunde ju faktiskt vara en kompis som ville leka.

Jag fick istället varje sten till att se ut som ett vildsvin när jag tittade däråt.
Dock tog det inte lång tid förrän jag VERKLIGEN såg vad det var.

Min hund kom tillsammans med TVÅ GRÄVLINGAR!
Livs levande, riktiga grävlingar alltså.

Jag skrek så det hördes ända till Korpilombolo. Minst!
Jag har rejäla röstresurser minsann.
Den enda som inte hörde mig var min hund...

Jag tyckte det såg ut som om åtminstone den ena av grävlingarna reste ragg.
Jag skrek ännu högre medans jag undrade om det verkligen är sant att grävlingar biter tills det knastrar.

Grävlingarna sprang all världens väg och jag kunde andas ut. 
Efter en kort stund såg jag en karl komma gåendes emot mig.

-Jag hörde hur du skrek så jag undrar om du behöver hjälp!

Grannar som kommer när man låter som man är i nöd, det är modiga människor det!
Tack snälla, även att ingen hjälp behövdes denna gång. Omtanken värmer så gott.

(Jo, de är från konfirmationen.
Som om nu smörgåstårta skulle ha något att göra med att vara god!)

Go´och glad.
Snäll och vänlig.
Positiv till tusen.
Ja, det är så man ska vara på något sätt.

Jag har nog ansetts positiv och obotlig optimist på något vis.
Ansetts sa jag. Inte anses.
Det är skillnd det!

Fast det kan vara positivt det också.
Iallafall var det så i kväll!

När jag och tösen var på väg till Step Up så blinkade en bil något fasligt åt oss.
-Nej, vi har inte tid med någon poliskontroll NU!!!
-Ser du någon då?
-Jag är säker på att det är en här framme eftersom bilen blinkade så mycket.

Jag har varit med förr, jag hade så rätt så.
Turligt nog var det ingen kö så det var bara till att köra rätt fram till polisen som glad i hågen ville se körkort och så skulle jag blåsa i hans lilla maskin.

-Det var negativt det här!

Och det är nu jag vill visa att det faktiskt ÄR okej att vara negativ. ;)

Jag hade dock blivit himla förvånad över om det hade gjort utslag av alkohol, jag har då inte druckit en droppe sedan jag blåste sist och det är lite drygt tre år sedan. Det kommer jag ihåg exakt för det var när jag skulle med sonen till kyrkan som då skulle konfirmeras. Han skrattade som besatt då mamma skulle BLÅSA. Polisen såg det som ett tecken på att här fanns det chans att "sätta dit" mamman det är jag säker på för han kaxade upp sig rejält.

Hans min ändrades dock ganska snabbt och så kallades nästa bil fram i raden och vi kunde lugnt åka och få Guds välsignelse...

Jag är urdålig på en sak!
Att ta det lugnt.

Intalade mig själv att jag verkligen skulle göra det efter stegtävlingen och förra helgens begivenheter.
Det var lite väl intensivt där ett tag, mycket att fixa med här hemma inför konfirmationen, smörgåstårtor skulle fixas, blommor skulle plockas till kyrkans pyntande eftermiddagen innan, vi skulle mitt i det där åka och titta på fina sysslingen som skulle på bal och mitt upp i allt detta kom den lilla söta vovven på bilden med husse och matte på besök och exakt samtidigt var det A-lagsmatch som inte ens jag kunde komma på ett sätt att klona mig så så jag fick nöja mig med sms-uppdateringar om hur det gick för sonen.

Allt gick så fint så, snabbt på med kaffet till de spontana gästerna som struntade blankt i dammsugaren mitt på golvet och dammtrasan som slängdes på byrån.
Pyntblommorna slängdes i en stor hink som fick följa med på det där balminglet och så rullade det på i ett tills klockan nästan var midnatt och då övervägde jag när det var lagom att gå upp...
Eller om det var lönt att gå och lägga sig.

Vaknade iallafall vid fyratiden och bestämde mig för att sova en halvtimma till medans regnet slog mot rutan.
Hm! Ja, gilla läget. Vad säger man? Det är ju lika för alla konfirmander.
Hos oss stod iallafall långbordet dukat inomhus och smörgåstårtorna skulle garneras.

Väckte min fina konfirmand vid halvåtta och sedan gick även denna dag i ett huj. Solen kom som en kär vän och muntrade upp denna dag mellan regnskurarna. Konfirmanderna var fina och allt gick galant efter en övning då högtalarsystemet inte alls var med på noterna...

En fin dag med duktig tjej och glada och nöjda gäster.
En trött mamma som när detta kalas var klart skulle supportra grabben som dagen efter skulle i väg på cykelutflyktövernattning.

Inte konstigt att jag inte lär mig att varva ner.

I kväll har jag dock kommit på att det finns en grej där jag är verkligen duktig på att ta det lugnt!
Till och med jätte duktig.

Efter det att jag hade gått 2.5 km slingan med vovven nu i kväll så kom jag på den geniala idén att återuppta joggingen. Känns iallafall som jag har mycket bättre kondition nu än vad jag brukar ha så här i början av sommaren. Så sagt och gjort, hem och lämna hunden och så i väg en gång till själv på samma bana.
Jag tyckte att jag var stark som en oxe i benen, flög upp för backarna och återhämtade mig snabbt när jag väl var uppe.
Jo, jag kan då konsten till att peppa mig själv när jag vill.

Tiden spelar ingen roll brukar jag säga men som den sanna siffermänniska jag är kastar jag alltid ett öga på klockan innan jag tar första steget och nu när jag kom i mål, då insåg jag att när jag joggar då tar jag det riktigt lugnt! Jätte lugnt. Duktigt Malin. Äntligen en grej där jag förstår mig på det där med att njuta av tillvaron. ;)

Det luktade på sina ställen jätte gott av nyslaget hö och på andra ställen av ängens alla blommor...
Undrar jag vad en normal 39-åring "ska" ha för tid på 2,5 km?
För att jämföra sig med familjens träningsfreak det är ju ändå inte rimligt.

Hjälp! Jag har tappat stegräknaren!!!

Ja, det var exakt så känslan var när jag för första gången kände att stegräknaren inte satt på plats.
Just det ja, jag ska ju vänja mig vid ett liv utan att räkna varje steg, inse att jag inte behöver samla steg varje sekund. Det blir lätt.

Tänk så skönt att sitta stå stilla och borsta tänderna igen, att samla ihop hela tvätthögen på en gång och inte springa med strumpor en gång, med handdukar en och så vidare.
Jag har nämligen varit extremt uppfinningsrik då jag har samlat och samlat dessa steg.

Jag ska använda de närmsta dagarna till att "varva ner", inte bara efter dessa månader med ivrigt stegande utan en väldigt intensiv men trevlig helg.

Först ska jag bara berätta att jag kammade hem segern i tävlingen med god marginal,  så en stor ära och ett pris i form av 500:- på en känd sportkedja är mitt. De pengarna ska "samlas på hög" till en investering till hösten, en värstingpannlampa står ju som bekant på önskelistan.
Nu återgår jag till normalt promenerande igen och tackar alla som ivrigt har hejjat på mej! =)